Vardagen - en ständig kamp!

Gästblogg- 2011-05-23

Varje dag får jag kämpa, både psykiskt och fysiskt, för att försöka uppfylla de krav som ställs på mig, både som medmänniska och som funktionshindrad. Vi lever i ett land, där vi går efter normal vikt och längd, och att man inte bör sticka ut allt för mycket. Inget anpassas efter min längd och storlek, för då blir de saker för små, för de som är långa. Jag måste istället anpassa mig, efter de saker som är normala. Eftersom jag inte heller har förmågan att lyfta tunga matkassar, som alla andra ”normalstora” människor kan, så måste jag hitta min egen teknik för att kunna bära hem maten till mig. Jag får med andra ord, gå fler gånger med ett fåtal varor, för att kunna handla allt jag behöver.

För några dagar sen, fick jag frågan, om jag hade studentrabatt, på Max, när jag var där med mina systrar för att äta. Då tog jag det inte så hårt, men känns mer och mer, som att jag blir sedd av samhället som att jag fortfarande är barn/ungdom. Kommer samhället någon gång bemöta mig som vuxen och inte som det barn, jag ser ut att vara?

Om jag t. ex går ut, en kväll på krogen eller för att dansa, så får jag ALLTID visa leg. Min 4 år yngre syster, slapp att visa leg. nu senast bara för att hon ser ut att vara äldre än mig. Det hade känts bra om jag slapp visa leg. någon gång, när jag går ut.