Tillbaka till barndommen

Gästblogg- 2014-11-16

Härom dagen skulle jag åka till min pojkväns jobb och var då tvungen att åka buss genom området där jag växte upp med pappa. Jag kände mig så illa till mods. Jag satt på bussen och hoppades och nästan bad att pappa inte skulle gå på bussen. Det satt två män framför mig, jag kunde nästan direkt säga att de kände pappa. Jag bara fick vibbar som jag kände så väl igen. De vibbarna som får det att knuta sig i magen, de vibbarna som drar upp massa gamla minnen. 

När jag satt på bussen kom jag på mig själv att gömma mitt ansikte och försökte att inte titta ut genom fönstret. Jag visste att om han skulle kliva på bussen så skulle det finnas en chans att han inte skulle känna igen mig. Det kortklippta håret som var långt senast vi sågs och det faktum att mitt huvud var begravet i en bok skulle också hjälpa mig. 

Det var de längsta 15 minuterna jag spenderat på en buss.

Det är jobbigt hur starka känslor platser kan framkalla. Speciellt om det är platser som man förknippar med något dåligt. Hela det området som jag växte upp i med pappa, ICAbutiken, torget, bensinmacken, allt gör mig illa till mods trots att jag har varit där massor av gånger efteråt och ingenting dåligt har hänt. Jag tror alltid att jag kommer känna lite avsky och obehag när jag är där. Det enda jag kan göra är att fortsätta utsätta mig för de känslorna tills jag kan hantera dem, precis som jag hanterade min rädslor.