Say something!

Gästblogg- 2015-03-02

Jag hittade någon som gillar mitt galna sätt att tänka, som skrattar åt mina dåliga skämt och som trivs i mina tysta andetag. Det tog mig 19 år att hitta denna personen. Det tog mig 19 år att våga låta en person komma så nära in på mig, mitt bagage. Han vet allt, i alla fall allt värt att veta, och lite till om mig. Jag är otroligt tacksam att jag hittade honom när jag gjorde för utan honom skulle jag gått under. Jag vet inte hur men han hittade en genväg genom den höga muren jag lät bygga runt mig så ingen skulle kunna såra mig. Jag hittade mina sätt, jag spelade teater. När jag är någon annan kan inte mina problem tynga mig och jag kan inte hållas ansvarig för vad den personen gör. Jag skrattade ibland när jag helst ville gråta och höll mina ord för mig själv när jag bara ville skrika. Han hittade en väg genom allt det här och ser det och stöttar mig, han gråter och skriker med mig och river muren, sten för sten.

Jag träffade min pojkvän i mars och vi blev vänner, i april krossade min pappa mina förväntningar. Jag trodde att han för en gångs skull skulle vara där men han dök inte upp. I juni gjorde han det igen, men denna gången krossade han mitt hopp också. Jag trodde att han  kanske kunde ta sig i kragen och dyka upp, det var ju min student. Men nej, för alkoholism är inget man bara kan rycka upp sig ifrån och fast att jag vet att det är en sjukdom trots att jag vet att det är som HIV, du kan leva med det om du tar din medicin- i alkoholismens fall, går på möten och försöker-  men om du inte gör det så tar det livet av dig, så vill jag ändå tro att det är något han väljer framför mig. Precis som vilken sjukdom som helst kommer det bra och mindre bra dagar. Det är samma för oss utomstående, vi utan beroendet -sjukdomen- men ändå i det. Om vi tar vår medicin, går på möten, vill och försöker må bättre kommer vi också göra det men det kommer bra och mindre bra dagar. Det finns dagar vi ser det roliga vi har haft, alla de ljusa stunderna fast än de kanske är få och inte prisma-skinande.  Det finns dagar vi inte vill annat än slita ut ögonen för vi är trötta på att gråta, eller slita ur håret för vi är så arga.

I juni blev mitt slitna och utmattade hjärta omhändertaget med ömma händer och ömma ord. Det var då min vän blev min pojkvän.

Jag har inte haft någon kontakt med min pappa sedan studenten som snart är ett år sedan och utan min pojkvän vet jag inte hur jag skulle ha klarat det. Han har hjälpt mig att fokusera på framtiden och inte på det som var, att sluta älta. Jag tror att vi alla behöver någon som gråter och skriker med oss. Som får oss att inse att det inte är ögonens fel att vi gråter utan tårkanalerna. Någon som river murar och använder stenarna till broar istället som får oss att gå vidare istället för att stänga in oss.

 

När jag har varit som mest frustrerade och arg och ledsen har jag lyssnar på Say Something av A Great Big World och Christina Aguilera, den kanske kan hjälpa dig med.