Problematik att orientera mig.

Gästblogg- 2011-05-01

Under 4 dagar så har jag varit med min familj på semester i Danmark. Jag har haft problematik med lokalsinnet som är väldigt dåligt (vänster sida av hjärnan blev skadad av mammas alkoholmissbruk) under hela min uppväxt. HATAR DET! När jag är på okända platser så har jag jättevårt för att veta hur jag ska gå, för att komma till en punkt från en annan. Jag har dock aldrig känt så stor panik som jag gjorde i går, över att jag kände att jag blivit kvar ensam i badhuset, när de andra hade gått in för att börja byta om. Jag avskyr det här. ALLA ANDRA HITTAR JU PÅ NYA PLATSER NÄSTAN MED EN GÅNG.

Jag försöker att inte tänka på alla de bekymmer jag har… men när jag inte klarar något själv blir jag så förbannad, så att jag fullkomligt bara skakar av ilska. Jag sa till min fostermamma, när jag hittade henne igen, att jag hatar det här. Det stockar sig nästan i halsen på mig nu när jag skriver det här. Jag vill inte vara beroende av andra eller behöva känna att jag alltid är det femte hjulet hela tiden. Känner mig så arg, för att det är så. Känner fortfarande den där känslan av att halsen vill tjockna till av all gråt som är på väg att komma upp. Det känns väldigt tungt att skriva det här inlägget. Nu är tårarna nära. Det här är så hemskt jobbigt. Det är en av de jobbigaste delarna att leva med, av FAS-skadans alla baksidor… Jag grät 2 omgångar igår, efter att det hade hänt. Jag kände inte bara panik, utan drabbades även av ångest, för att jag inte klarade av att hitta tillbaka till omklädningsrummet.

Jag lägger inte på minnet hur jag går, när jag går med andra heller… jag har fullt upp att hålla koll på vart jag har de personer som jag går med. I min hem-miljö hittar jag utan större svårigheter… det är på okända platser som problemet uppstår. I dessa lägen kan jag vara så arg på mamma för att hon inte visste bättre, när hon var gravid.