Pappa!

Gästblogg- 2011-04-26

Vi träffades 4-5 gånger under hans sista 6 månader i livet.  Han skrev i det brev som jag fick av honom några år, innan vi träffades, att han älskar mig, och att jag hade fått något av ”farsan min” som jag inte kommer i håg vad det var, han menade med det. Jag har ju inte fått alkolistgenen iaf, om det nu finns en sån gen, att ärva. Det är skönt! Att se min pappa plågas av sin Cancer, var hemskt. Jag ville ändå ha chans att lära känna min pappa mer. Jag fick ett par ynka timmar tillsammans med honom. Han har inte fått följa mig i min utveckling, och se mig förvandlas från ett ”kolli” till en självständig ung kvinna. Vi delade inte många minnen. Han hade ingen mer än mig – sin enda dotter som brydde sig om honom…  Jag åkte flera mil för att kunna komma och hälsa på honom. Hans son (min halvbror) ville inte närvara och hjälpa pappa, under hans sista tid i livet. Enligt honom, var ”karriären viktigare än familjen” fick jag veta någon gång under ett samtal med honom 2010. Jag ångrar att jag ringde det där samtalet för att prata med min halvbror. Jag vet inte ens om jag vill säga att han är min bror, vi är ju bara halvsyskon. När jag tänker på det, så blir jag både arg, ledsen och jättebesviken på honom.

Han har visserligen en bild av pappa som inte jag har…. Pappa må ha levt ett hårt ”alkis-liv” som ledde till Cancer, och innebar slutet för hans del… men man har ju bara en pappa (i normala fall). Jag hade 2 pappor och 2 mammor när min biologiska pappa levde. Jag hann inte bygga en stark relation till pappa på de få gånger, som vi träffades… men vi var av samma kött och blod. Det är snart 8 år sen, som pappa lämnade mig.