Omvärlden bemöter mig som ett barn.

Gästblogg- 2011-06-13

Som ni ser så är jag inte så lång.

Jag vet att jag inte är så lång, och räknas till de kortväxta. Jag blir alltid tagen för att vara ett barn, om jag inte nämner min ålder.

Det känns inte så bra i alla lägen. Ni som är vuxna och normallånga behöver inte förklara er ålder för andra, eller ens tala om att ni är vuxna för att det syns, på längden.

Självklart har ju det sina fördelar också. Jag kan ta emot klubbor på pizzerian utan att få konstiga blickar. 😉

Jag kan inte träna på gym för att jag har inte längden för alla redskap, pga min längd. Det får mig verkligen att känna att jag inte är så lång.

Senast idag fick jag frågan: vilken klass går du i? Det innebar att det finns ytterligare en som ser mig som ett barn. Jag fick förklara för kvinnan som ställt frågan, att jag är vuxen. Hon såg aningen skeptisk ut till mitt svar…

Jag känner mig rätt så ensam om att bli bemött såhär.. Jag vet inga fler som blir bemötta så här.

Nu ska jag sova!

God natt!