När jag var liten

Gästblogg- 2015-06-09

När jag var liten så var jag ganska ofta ledsen och arg, nästan lika ofta som jag var glad och skrattade. Under åren så har det skiftat väldigt mycket mellan vilket sinnesstånd jag är i. Mina två sista år på högstadiet var en ganska ledsam period och jag  var oftare… sorgsen är nog rätt ord. Jag skrattade mindre än jag var ledsen. Sedan kom mina tre år på gymnasiet när jag inte gjorde annat än att skratta. Nu känner jag att jag har hittat mitt mellan läge, så som jag ska vara för att må bäst.  Jag är nästan konstant lycklig, jag har mina jobb, jag har min fantastiska pojkvän och minst lika fantastiska vänner och familj. visst gråter jag ibland men det känns mer som att rensa mig på orosmoln och mörka tankar.

Jag tror att det har mycket med att göra att jag har ganska lite kontakt med min pappa som under hela mitt liv har varit grunden till mitt dåliga humör och mina skurar med tårar. Sen har jag också börjat se en framtid som verkar kunna bli verklighet. Jag har kommit in på en folkhögskola och väntar på att förhoppningsvis komma in på en till. Mitt hårda jobb börjar äntligen ta mig någonstans.

Jag känner att jag har brutit mig igenom betongen nu och kanske äntligen kan börja blomma som det maskrosbarn jag är.