Min förmåga är lägre än andras

Gästblogg- 2013-03-07

Nu är jag mör i kroppen, vill jag lova. I morse tittade jag på Nyhetsmorgon, där de visade några tips för att träna rumpan.

För en stund sen kom jag och min syster in på det. Jag drar fram ena köksstolen för att visa henne. ”Det är väl en baggis!” tänker jag snabbt. Jag upprepar övningen ett par gånger. 

Efter det lägger jag mig för att göra några situps… Det fungerar ganska bra, ända tills dess att jag ska göra en armhävning. Jag kommer ner, men tycker det är tyngre att trycka mig upp, och faller i stället ihop i en skrattande hög på golvet. 

Nog för att jag är klen, men det kan väl ändå inte vara så illa att jag inte klarar av att göra armhävningar?! jag vet att jag har klarat det där förut. Det känns inte bra för självförtroendet vill jag lova. 

Hade jag varit på gymmet och gjort något sånt, bland främlingar som inte är insatt i min livs situation, hade frustrationen ökat ännu mer än vad den gjorde nu. 

JAG VILL! JAG KAN! JAG SKA! var en mening, som ploppade upp i huvudet nyss. Jag är envis som synden. Hade jag pressat mig ännu mer i kväll, så hade jag kanske sträckt mig eller på annat sätt tagit skada av det, för att gränsen, skulle ha överskridits. Har inte gjort den träningsformen på några år. 

Jag gillar inte tanken på att min förmåga är lägre än andras, pga att mamma drack alkohol under graviditeten. Tack vare min envisa sida kan jag komma rätt långt ändå utan att ge upp. 

Näe, nu gäspar jag, stort. Bäst att inta horisontellt läge. 

God natt!