Livet med FAS - Bok!

Gästblogg- 2011-07-06

Som jag berättat för er tidigare så håller jag på att skriva en bok, om mitt liv med FAS. Jag har insett att det minsann inte är så lätt att skriva en bok som sitt eget liv. jag vill ändå göra ett försök! (Alla personer heter något annat egentligen)

Här kommer ett litet smakprov:

 

Problem med motoriken

”hum, hur ska jag göra för att ta mig över trösklarna?” tänker jag. Jag ligger hemma på golvet i lägenheten i Göteborg. Jag bor här tillsammans med min mamma och hennes gubbe. Både mamma och Gubben som heter Ragnar, är alkoholister, men Ragnar dricker i perioder.

 Jag lägger  mig på rygg och rullar över trösklarna. När jag kommit över dom, kan jag hasa mig vidare. Jag föddes förresten liten och späd. Jag äter inte så mycket heller. När jag är mätt och inte vill ha mer av den välling som jag får av mamma eller Ragnar, puttar jag undan flaskan och spottar ut vällingen.

 En dag får jag en blå elefant som har en blå mössa och halsduk, på sig. Elefanten är lite större än mig.

 Jag kämpar också vidare med att lära mig krypa, som alla andra barn gör. Det går inte så bra. Mamma upptäcker att jag har problem med motoriken. Jag styr med ena benet och kryper med det andra. Mamma tar med mig till barnhabiliteringen, för att de ska hjälpa mig att träna upp motoriken.

Hon är för vårdkrävande!”

När jag är lite drygt 1 år gammal, kommer det en kvinna som heter Anna hem till oss en dag. Anna jobbar på socialtjänsten.

-Vi har diskuterat det här förr, Marie! Säger Anna.

-Mm! svarar Marie kort.

– Vårt krav är att vi omhändertar Cecilia, om du vill behålla vårdnaden om henne. Säger Anna.

 En stund senare är mina kläder ner packade i väskor. Efter det åkte vi till barnhemmet, där jag ska vara.

 

Mitt rum ligger i en isolerad del på barnhemmet. Jag tillbringar mina dagar mest i det rummet. Jag får bara komma ut 1 timme varje gång som mamma Marie, hälsar på mig.

 Jag flyttas också runt bland olika institutioner. Vart jag än placeras, så säger dom:

– Vi klarar inte av henne, hon är för vårdkrävande.

-Ja, vi skickar tillbaka henne till barnhemmet.

Jag är nu åter tillbaka på barnhemmet.

Jag har nu blivit allt mer innesluten i mig själv. Jag har ingen som helst tillit till någon människa. Jag är rädd för dom.

 Räddningen

 En dag hösten 1988 händer något oväntat. Min socialsekreterare Anna hade ringt upp ett par som driver ett familjehem, själva samtalet löd:

-Jag har en liten flicka, som  bara ligger och väntar på er, ni måste komma! Sa Anna.

-Ok. Svarar kvinnan i andra änden, som heter Gudrun. Efter att ha fått ytterligareinformation om mig så sätter sig hon och hennes man, i bilen och kör de 10 mil de har för att komma hit.

När paret kommit fram till barnhemmet, möter Anna upp och följer med och visar dom vart jag ligger.

 Anna stannar utanför dörren till mitt rum och säger:

– Den här flickan är det jag pratar om. Efter det öppnade hon dörren till mitt rum och släppte in paret.

De gick fram till mig där jag låg, och tittade.

-Oj! Vad liten hon är. Konstaterar Gudrun

-Ja! tyvärr är hon inte större.

Dagarna går och en dag sitter Pelle på en stol, jag vet inte vad det var som hände, men på något sätt kravlar jag mig ur sängen och kryper fram till honom. Han hade så klart sett detta och lyfter upp mig. Det kommer inga protester från mig när det görs. Jag lade därefter min kind på hans bröst.

 En stund senare, sitter vi kvar när föreståndaren kommer in och får syn på oss. Hon är nära på att svimma.

– Cecilia har aldrig tidigare tytt sig till någon annan så, som hon verkar ha gjort till dej, Pelle!

– Ok, men hon verkar inte ha något emot det, hon kravlade sig ur sin säng och tog sig hit. Berättar han.

 

Det börjar bli bråttom om att fatta ett beslut om vart jag skulle placeras – i ett familjehem eller, jourhem eller vart?

 Gudrun och Pelle var hos mig ganska mycket, dagarna innan jul. Ett beslut hade tagits om att jag skulle få bo hos Gudrun och hennes familj i 2 år. När alla papper var klara, kunde jag ännu en gång flytta – nu till ett ställe med nya människor. Mamma Görel hade gått med på att låta mig flytta in hos den nya familjen.”