Kontakt eller ingen kontakt

Gästblogg- 2017-01-10

Så jag hade kontakt via sms med min pappa i ca 4 månader, dealen att han inte fick ringa- jag gillar inte när han ringer, jag känner mig attackerad- men så upphörde det, pga mig. Jag orkade inte lägre. Och det känns hemskt att säga så, att jag inte längre orkade med min pappa. Men för mig är det så mycket enklare att bara vara anonym. Att han inte vet vart jag bor, vem jag bor med, vad jag gör eller hur jag lever mitt liv. Men varje gång jag hälsar på mamma så hamnar jag ofta omkring där han bor eftersom jag har vänner där. Varje gång jag kör in i området så är jag rädd att han ska se mig. Att han antingen ska se mig och skriva till mig sedan eller att han ska se mig och bli ledsen över att jag inte har sagt att jag är uppe så han skulle kunna få träffa mig.

Jag har så mycket skuldkänslor, och det borde jag inte behöva ha! Jag är hans barn, jag  är inte den som satte oss i den här situationen. Det gjorde han! Jag har gjort mina egna val långt innan jag blev myndig och jag är 21 nu. Jag  borde kanske ha lärt mig att axla de konsekvenser mina val kommer med, men det har jag inte.

Jag vill bara inte göra min pappa ledsen, men samtidigt fungerar jag inte när han är i mitt liv och jag är inte redo att ta tag i allt förflutet och ta tag i sånt som uppenbarligen skadar mig nu. Jag känner inte att jag kan ta hand om det nu, jag vill bara fokusera på skolan nu. Jag har bara detta halvåret kvar här. Och jag älskar min skola, min klass, mina lärare och mitt liv här med min sambo/pojkvän. Men ändå gnager frågan i mig mer än ofta: Kontakt eller ingen kontakt.?