Karantän!

Gästblogg- 2012-09-25

Sen ett par månader tillbaka så känns det som att jag är satt i karantän. Eftersom jag inte hittar på nya ställen så bra, så behöver jag ha någon med mig i form av ledsagare.
Vara kommun har tagit beslutet att genom en dom, ge mig och andra som behöver ledsagare, den hjälpen endast i närområdet. Vi får inte heller ledsagning beviljat när vi ska åka utomlands.
Ska vi sitta hemma och inte få tillgång till någonting? Är det deras plan? Om vi behöver ledsagare så får vi stå för dennes kostnader också.
Våran lön är inte den bästa.
Jag har inte själv valt att få dessa svårigheter. Hade mamma inte druckit alkohol under graviditeten, så hade jag förhoppningsvis sluppit alla dessa problem som jag får ta, vare sig jag vill eller inte.
Det känns som att de flesta normalbegåvade har det 10 gånger lättare än vi med funktionshinder, som behöver extra stöd och hjälp av samhället.

Jag vet att livet inte är rättvist, men jag trodde att man skulle få den hjälpen man behövde för ett drägligt liv, i stället för att kämpa sig igenom vardagen på olika sätt.
Jag börjar bli trött på att kämpa för att jag ska göra något. Jag vill ha mer flyt i vardagen. Det är nästan så att man inte VILL göra något till slut, för att man innerst inne vet att man måste kämpa för att nå dit man vill.

Det känns inte okej!
Det är inte mitt fel att jag sitter i den här sitsen. Det är trots allt jag som får leva med konsekvenserna av mammas handlande.