"Josefines" förlorade barndom

Drugsmart- 2011-03-22

Josefine var 12 år när hon flyttade hem till sin pappa. Hon fick stå ut med slag och hans alkoholmissbruk. Han lovade att sluta upp med alkoholen men det blev betydligt värre.

Idag är hon 23 år och lyckligt gift. Hon har 2 underbara barn och lever det liv som hon tänkt sig i centrala Malmö. När jag berättar om vad det kan innebära att växa upp i en miljö där missbruk förekommer, dvs de har svårt att be om hjälp, svårt att fullfölja saker från början till slut, har svårt med nära relationer, är bra på att ljuga, har en osäker självbild, kan har svårt att säga nej och att lita på andra, så säger hon att det stämmer in på henne. Hon känner igen sig själv.

Varannan helg bodde hon hos sin pappa, som bara bodde en liten bit från hennes mamma, där hon bodde på heltid. Det som hände hos sin pappa berättade hon inte för någon, hon skämdes alldeles för mycket. Inte äns hennes mamma visste om. För hon ville skydda sin pappa, hon visste även vad det skulle innebära om någon skulle få veta. Hennes mamma visste iallafall att Josefins pappa hade alkoholproblem. Dom helgerna när Josefine hälsade på sin pappa så var han full. Han drog med henne ut på puben så han få sin alkohol för att dämpa abstinensen. Josefine fick sitta och titta på och vänta tills han blev tillräckligt full och trött så de kunde gå hem. För hon var den som fick hjälpa honom hem. Hon var endast 6 år gammal.
– Det blev en vana. En smärtsam vana.

När hon var 12 år beslutade hon sig att flytta hem till sin pappa, men på ett villkor: Att hennes pappa slutade dricka. Sagt som gjort, han sökte hjälp för sin alkoholism och lyckades sluta.Hon mådde bra och tiden gick. Men något var ändå på tok. Det var något med hans ögon, hans beteende och hans humör. Till slut insåg hon att han hade inte slutat helt med sitt missbruk. Han hade bara gått över till ett annat missbruk. Narkotika.

– Jag vet inte vad som var värst av alkoholen eller narkotikan.
Hennes pappa sket i allting runt sig, han sket i att betala räkningar. Speciellt elräkningar. Det ledde till att dagen innan julafton 2001 stängdes elen av. Så den julen blev ingen lycklig jul.

Under tiden hon bodde hos sin pappa, när hon var 13 år, hittade hon en påse med amfetamin i en påse. Som låg i soffan. Hennes pappa var stenhög vid det tillfället och visste inte vart han la sina saker. Som den nyfikna tonåringen hon var tog hon tillfället i akt och testade. Hon säger att det var inget för henne. Inget hon tänkte fortsätta med. Det tog 3 dagar innan effekten hade lagt sig helt och hon var sig själv igen.

I skolan började ett rykte, eleverna började kalla henne för knarkhora och flera olika ord som hon idag försöker glömma. På grund av detta slutade hon gå till skolan. De slog henne, mobbade henne och gjorde allt för att få henne att må dåligt. Lärarna kontaktade hennes pappa, för det var något som stod på tok med Josefine. Hennes frånvaro var hög, hennes hygien var inte den bästa och hon hade inga vänner.Frånvaron blev högre och Josefine mådde allt mer dåligt. Socialen kallades in och de satte in LVU 1 på Josefine. Hon ville komma iväg, för allt blev för mycket för henne. Rykterna, hennes pappa och vännerna som svek. Hon sattes på ett behandlingshem för skol- och familjeproblematik. Där bodde hon tills hon var 16 år. Efter det förflyttades hon till en fosterfamilj. När hon var 17 år blev hon gravid och flyttade ihop med sin kille. 4 månader efter bebisen var född så dog han i plötslig spädbarnsdöd. Vilket var svårt för henne att acceptera och inse vad som hade hänt. Så hon tog till sig alkoholen för att dämpa smärtan och sorgen hon kände inombords. Alkoholen var hennes sätt att hantera känslorna. Att glömma för stunden och inte tänka på morgondagen. Det började med bara helger, men gick sedan över till vardagar.

Hon känner idag att hennes pappa tog ifrån hennes barndom och att hon tänker göra allt för att hennes egna barn inte ska förlora sin.

Personen har ett annat namn men har bytts ut till ett annat pga hon vill vara anonym

Text och foto: Monica ”Monkan” Olsson