Jag går under medelmåttet

Gästblogg- 2013-03-24

I onsdags var jag hemma i lägenheten, för ett möte, som skulle vara där. Jag skulle brygga kaffe, och inser att jag måste stå på tå för att se vad som händer, och för att inte hälla utanför. Jag vet att jag också når till första hyllplanet, när jag står normalt. Måste använda pall för att nå högre upp. Det mötet handlade om var bostads anpassning. 

Jag har till en början inte velat genomföra den, men inser mer och mer mitt faktiska behov av det. 

Det växer en klump av frustration av tanken på att det är min verklighet, som är så. Det är viktigt för mig att få klara av att göra så mycket som möjligt på egen hand. Det är väl det vuxenlivet går ut på? 

Tillfällen som dessa gör att jag inser allt mer hur mycket alkoholen har skadat min kropp. 

Genom min humoristiska sida har jag klarat av att tackla svåra situationer, där jag egentligen bara hade velat falla i gråt. Jag önskar inte att min värsta fiende ska drabbas av FASD heller. 

Att leva med alla dessa hinder, i en vardag som kräver att man är ”stor och stark” kan ibland vara krävande. 

Något som är lagom i höjd är kylen och frysen som står ovanpå varandra. Tack och lov för det. 

Kram!