Inre stress

Gästblogg- 2012-06-14

Idag har jag varit en heldag på sjukhuset, och gjort den näst sista påfyllningen innan det är dags för den stora operationen, som förhoppningsvis är den sista på många år.
Hade ett inskrivningssamtal med en sköterska också.

När vi hade inskrivningssamtalet, kände jag mig aningen stressad och nervös. Trots att jag vet att alla som jobbar på de avdelningarna som jag har varit på/ska vara på, är snälla, så känns det ändå inte riktigt okej.
Bara själva tanken på att det är två veckor kvar, kan jag känna inre stress.

Tänk att man måste ta lugnande medel före operation för att ens klara en sövning. =/ Jag brukar säga till andra, att sövningen brukar inte vara det jobbiga, utan allt det svåra kommer efteråt…
Om jag funderar ett snäpp till… varför har jag då en puls på 170 (överdriver lite, men den är snabb)  om det inte är nervigt att sövas??

Jag tror själv att jag försöker med hjälp av de orden att intala mig att det faktiskt inte är farligt eller så läskigt att sövas.
Jag försöker att skratta bort det för att inte börja gråta. Och för att få eventuella spänningar att släppa.

När jag inte orkar ta in mer intryck, i huvudet, brister jag lätt i gråt. Jag behöver ha så mycket inre styrka som möjligt, för att orka ta eventuella motgångar som kan uppstå.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle behöva göra den här operationen igen  – men någonstans inom mig har känslan ändå funnits att jag skulle behöva det. Den känslan var rätt och nu står jag nära den igen.

Lovade ju i ett tidigare inlägg att visa er min ”airbag” på huvudet. Lite synlig är den. Här kommer en bild från i lördags.

Kram!