Ibland känns det jobbigt att prata om det

Gästblogg- 2013-05-27

Jag är som person ofta väldigt glad och framåt, speciellt när jag träffar journalister eller andra människor som är nya och okända för mig. En strategi för att dölja vem jag egentligen är och vad jag har för problem. Det känns oftast bäst så. Det vore skönt att bara kunna vifta bort alkoholskadan med en svepande gest, och låtsas som att inget har hänt. Jag ser ut som alla andra, bara liiite kortare och smalare, men vad gör det? Måste det betyda att det är fel på en för det? 

Det känns många gånger lätt att bortse från att man är sjuk, och inte bry sig… ända tills man kommer till alla de bitar där mina svårigheter finns… och syns. 

När den ”bördan” blir för tung att bära så räcker det att börja prata om mig och mina svårigheter, för att fasaden ska spricka. 

Det känns som att det är svårt för mig att acceptera att sjukdomen är EN DEL AV MIG! 

Jag har valt att berätta min story för omvärlden, för att ge en ökad kunskap om vad alkoholen kan göra med ett oskyldigt liv, som inte har sett dagens ljus. Detta liv, får men för livet. 

Hade jag inte fallit offer för alkoholskadan, så hade jag aldrig kunnat göra det jag gör idag, fästän det många gånger krävs mod och att man vågar släppa andra så nära inpå livet, som jag gör när jag har föreläsningar. 

Intalar jag mig att ”jag ska göra det här med att sprida glädje och hopp,” så känner jag mig gladare och det gör det lättare att möta min publik även om många bitar egentligen är tunga och svåra att berätta. 

Är det något min fosterfamilj har lärt mig, så är det att ”man kommer längre på att vara glad och tänka positivt, än att vara negativ” 

Kram!