Hopp, förtvivlan och väntan...

Gästblogg- 2012-11-19

Att leva med två sjukdomar som gör livet liiite svårare att leva, kan kännas tungt. Att behöva ta smärtstillande varje dag är inte så roligt. Vid ansträngning blir smärtan kraftigare.
Vägen till ett liv utan smärta (precis som för 5-6 år sen) känns riktigt lång.
Hoppet om att smärtan en dag ska försvinna, finns inom mig. Vågar jag tro på att den verkligen gör det? Efter dessa motgångar, är jag inte helt säker.

Jag tänker inte gå och deppa, varje dag som jag känner att smärtan är där och stör mig, men jag känner mig ibland trött på att ha det så hör.
Även om jag blir trött på det så ger jag inte upp. Låter mig själv bara släppa på trycket som finns inom mig, för att orka kämpa vidare.
Mitt mål är att en dag få slippa smärtan och komma ut i arbetslivet igen. Jag saknar den där underbara känslan av att kunna hjälpa andra människor.
Att se deras utrycksfulla ansikten ändras från rädsla till ren och skär lycka, över att de har klarat av något, som de var oroliga för. Det ger mig en varm känsla i kroppen.

Jag längtar inte tillbaka till sjukhuset och alla smärtsamma behandlingar… men vill jag bli av med huvudvärken så måste jag göra allt det där igen.
Jag måste vara stark, för att klara det där… läsa av min kropp. släppa på trycket, när det kommer.

Det kändes verkligen som att vi skulle lyckas med sista operationen. Lyckan varade bara i 3-4 veckor, innan det vände igen. Om inte varbölden hade kommit, så kanske vi hade lyckats den här gången.

Skallbenet har rasat ihop igen, vilket vi hoppades inte skulle hända, men det hände. Nu funderar läkarna på vad vi ska göra för att det ska bli riktigt bra.

Hoppas vi hittar lösningen snart! 😉

KRAM!