"Henne vill jag ta hand om"

Gästblogg- 2018-10-31

Just kärleksfullt bemötande är jag svag för oavsett om det kommer från människor i min närhet eller från till exempel vården. Det är just bemötande som jag tänkte lägga fokus på i det här inlägget.

När jag besökte vården och blev inlagd i början av Oktober månad – var det en, ja, inte bara en som var glada att se mig. En av dem hade ”tingat” mig som patient när hon visste att det var jag som kom in. Jag ser hellre att jag får ett sånt bemötande än att folk väljer att inte prata med mig.

Jag har inte jättesvårt att förstå det sociala signalerna om det inte är så att man säger något med munnen, men visar det motsatta med kroppen. Då är det svårt för mig att förstå vad personen egentligen vill få fram.
Många tänker nog inte på hur de agerar och att det kan bli så dubbelt.

En tanke som ofta slår mig är att man säger att en person med en diagnos har svårt med det ena eller det andra, men man tänker inte på att det kan vara omgivningen och sociala regler som kan försvåra det hela. Jag får känslan av att man lätt lägger tyngden på vilka svårigheter en person med diagnos har och får det att låta negativt. Varför pratar man inte om vilka styrkor en person med en diagnos har istället? Det är så lätt att fastna i vad en person inte kan. Jag själv har varit med om det många gånger. ”Hon KAN INTE det eller det”
Allt blir vad man gör det till.

Hundar i rad