Första gången

Gästblogg- 2015-09-21

I fredags var första gången jag bröt ihop på min nya skola. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och var tvungen att gå ut och samla mig.

Jag har under en ganska lång tid tänkt att jag kanske borde skicka ett brev till pappa, bara så han ska få veta vart mitt liv är på väg. Att jag har en pojkvän som älskar mig, att jag pluggar något jag verkligen älskar, att jag har flyttat till ett helt annat län. Bara så han vet.

I fredags så fick vi i uppgift att skriva ett vykort, det var då tårarna började komma till ytan. Jag kände att det var ett tecken, att det var något som sa till mig att det vore det bästa. Men jag känner mig så skyddad här. Han kan inte nå mig, han kan inte hälsa på oanmäld, jag kan inte ens råka se honom på gatan. Jag känner mig fri men samtidigt känner jag mig lite fången i tanken att skriva ett brev, det är ändå min pappa. Jag tror också att mycket beror på att jag har fått prata mycket om honom för att jag vill vara ärlig när människor undrar varför jag inte dricker, när lärare undrar hur man bor och vart man kommer ifrån. Jag vill vara ärlig för det är den jag är, jag är ärlig. Jag håller mig hellre till sanningen och gör livet lite svårare än berättar lögner för att underlätta.