Ett Påskägg från Anna 21 år i Stockholm

Gästblogg- 2014-04-21

Pappa är trött

Min pappa sov alltid. Även när han var vaken så sov han. Hörnet i soffan var hans piedestal och glaset i handen hans spira. Min pappa såg ut som vilken pappa som helst. Utåt sett var vi precis som alla andra stockholmsfamiljer, kött och potatis till middag, skjuts till fotbollsträningen och fredagsmys. Pappa var den ultimata pappan, men ingen visste att han alltid sov med öppna ögon.

Jag minns första gången jag insåg att pappa inte var som alla andra pappor. Jag hade precis börjat 7an och gick hem från skolan tillsammans med en klasskompis som skulle komma att bli min närmsta vän än idag. Det var fredag och helt oberört berättade jag för henne att ikväll får vi gäster, då blir föräldrarna fulla och barnen kollar på film. Blicken jag fick då är den jag fortfarande tänker tillbaka på när jag måste påminna mig själv om verkligheten.

Därefter rasade allt. Pappa blev arbetslös och alkoholen svepte in som en tsunami över våra liv och krossade den mur jag omedvetet byggt upp. Fler och fler i vår omgivning fick reda på vår stora hemlighet och ju mer tiden gick, desto sjukare blev pappa. Upp och ner hela tiden, dyngrak på lördag, spiknykter på torsdag. Man visste aldrig vart man hade honom. Varje dag gick jag hem från skolan och visste inte om jag skulle mötas av död eller levande pappa. Oftast var det något däremellan.

Under åren har jag har alltid fått höra ”det är väl bara att säga till honom”, eller ”han lyssnar väl på sitt egna barn” när jag berättat för andra om just min verklighet. Men nej. En sjukdom lyssnar inte. En sjukdom envisas och jävlas. Det värsta jag kunde göra var att be pappa sluta dricka. Då skrattade han bara svepte det sista i glaset framför mina ögon. För jag bestämmer minsann inte över honom. Det är hans liv. Hans sjukdom. Hans verklighet.

Det är just den verklighet jag tvingats leva i. Det finns inga perfekta rosor, alla har sina taggar. Pappa är min tagg. Oavsett hur många år det går sitter taggen fortfarande så djupt i ryggmärgen att det gör ont i hela kroppen när han inte svarar i telefon eller uppdaterar sin facebook-sida. Facebook ja. Visst låter det kul? Men när pappa är online så vet jag att han lever, och det har varit min räddning.

Jag har valt att inte längre leva i missbruket, att varken stödja eller dölja det, men att växa upp och in i ett medberoende är något jag får leva med i resten av mitt liv. Det har skadat mig, men även läkt mig och format mig. Det är den jag är, och det är jag glad för.

När jag var liten var min pappa alltid trött. Idag är min pappa alltid sjuk och det kommer han alltid att vara.