Emelie 19 år näste gästbloggare!

Gästblogg- 2014-03-25

Att äta cornflakes direkt ur paketet

Jag älskar min pappa. Han är en av de finaste människorna som finns i mitt liv. Men tyvärr är han också en av de människor som sårat mig mest. De första minnena som jag har av hans drickande är när jag är väldigt liten. Jag sitter i skrymslet under trappan och äter flingor direkt ur paketet. Pappa sitter på övervåningen och sover. Han har knappt flyttat sig från fåtöljen på hela helgen och jag är hungrig; han har nämligen glömt att laga mat åt mig. Jag är kanske 6 år gammal och vet inte riktigt vem det egentligen är som sitter där uppe i fåtöljen. Är det verkligen min pappa eller är det någon annan?

Han blir nämligen inte min pappa när han dricker. Han förvandlas till ett monster i mina ögon. Inte ett monster som trasar sönder inredningen och slår sin familj, absolut inte! Men han blir katatonisk. Han dricker för att glömma verkligheten och för att stänga ute alla sina problem. Hans trasiga äktenskap och hans stressiga jobb är någonting han vill rymma ifrån; och han ser sin utväg i botten på flaskor av vin och burkar av öl. Men när han försöker glömma den hårda verkligheten så glömmer han också bort mig. Sin dotter; som han annars älskar mest av allt i hela världen. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur han kan försumma sin älskade dotter på det viset. Trots att det redan gått 14 år sedan jag satt där under trappan så har jag inte fått grepp om det.

Jag var en trevlig och glad tjej när jag var mindre. Jag hade många vänner, var jätteduktig i skolan och jag respekterade lärare och andra människor i min omgivning. Jag var också fruktansvärt angelägen om att få människors godkännande oavsett vad det handlade om. Det utvecklades till ett driv i mig att försöka vara perfekt på alla plan. Oavsett om det handlade om utseende, studier eller andra aspekter; så ville jag vara perfekt. Det är sådana här barn, som jag var, som bevarar familjehemligheten väl. Det syns inte på utsidan att det är problem hemma. Ingen i hela världen visste att min pappa var alkoholist. Jag mörkade det till och med från min mamma varenda gång hon kom för att hämta upp mig när veckan hos min pappa var över.

Det finns fler barn som jag därute. Sådana som inte sociala myndigheter hittar och kan hjälpa. Oftast är det rebeller som fångas upp; och vars problem når upp till ytan. Men det är bara en bråkdel av alla de barn och anhöriga som finns där ute. Det är smärtsamt att tänka sig att det finns så många som inte får någon typ av hjälp. Alla reagerar olika och de är de utåtagerande barnen som brukar kunna få en möjlighet att komma i kontakt med myndigheternas hjälp. Lärare i skolan ser ett barn som mycket troligen har problem hemma; och de kan föra det vidare till andra som kan förse hjälp. Men det är inte alla som är utåtagerande och det är inte alla som får hjälp.

Det var jag själv som sökte hjälp. Inte för själva situationen, eller för min pappas skull, utan för min. Jag kom i kontakt med Ersta Vändpunkten under mitt sista år på gymnasiet när jag skulle praktisera två veckor med socialt behandlingsarbete; och efter det gick jag där i gruppterapi. Det var där jag fick lära känna mig själv på riktigt; och inse saker om mig själv och om alkoholism i familjen som jag aldrig någonsin tidigare tänkt på. Det var också där jag fick en riktigt ”aha”-upplevelse. Det var nämligen inte bara jag som suttit och ätit cornflakes direkt ur paketet i ett litet skrymsle. Jag var inte ensam om det. Jag var faktiskt inte ensam om någonting; för att alla människor som satt i det där rummet på Ersta hade gått igenom precis samma sak. Att veta att jag inte var ensam om det var fantastiskt skönt. För helt plötsligt hade jag 15 personer som visste exakt vad jag gick igenom. Jag hade 15 personer jag kunde prata med om det här och jag var inte längre ensam om att behålla en hemlighet.

Ingen är ensam om det här. Var femte unge lever i ett hem med alkoholism och det finns hjälp att få. Ni kan få hjälp!