Du kan själv behöva hjälp

Gästblogg- 2010-05-07

”Fanns det några tecken på hur du hade det”? Den frågan har jag fått många gånger i vuxen ålder. Nej. Jo. Nja. Jag var ju bra på att visa en fasad. Men jag gick ofta till skolsyster för att jag hade ont i magen och ont i huvudet. Jag tog de tillfällen i akt som gick för att få bli lite ompysslad.

Sedan var det ju den där duktigheten. Hade lätt för mig i skolan och fick bra betyg. Det hade inte med mina föräldrars drickande att göra, men jag var nog lite för duktig. När klasskamraterna var taskiga mot en vikarie till exempel var det alltid jag som tog vikarien i försvar. Snart fick jag öknamnet ”Fröken”. Grejen var att jag var så van vid att se till framförallt mammas behov hela tiden. Hon drack för att hon mådde dåligt, för att hon var ledsen, för att pappa drack… Hemma var jag den som lyssnade och tröstade. Rollerna blev ombytta och jag var på många sätt väldigt lillgammal som barn.

Jag var ingen strulig tjej som började supa tidigt, jag fick inte ätstörningar och jag skar mig inte. Men jag oroade mig, tog alldeles för mycket ansvar för allt och alla och senare i livet gav jag mig in i relationer där jag inte alltid kunde sätta mina egna gränser. Att ha bra självförtroende är heller inte detsamma som att ha bra självkänsla. Mitt behov av bekräftelse var inte alltid speciellt bra, för mig själv.

Idag kan jag tycka att någon av alla dessa vuxna kanske hade kunnat ana. Duktighet borde inte hela tiden förstärkas utan alla snälla flickor (och pojkar) därute borde istället uppmanas att få vara riktigt förbannade ibland.
På 80-talet hörde man aldrig talas om stödgrupper för dem som växer upp med missbruk. Om de hade funnits så hoppas jag att jag hade vågat ta kontakt, för eller senare.

Men det dröjde tills jag var nära 30 år innan jag verkligen började må bra, och släppte taget. För mig var det en oerhört häftig känsla att få sitta på ett så kallat möte med ACOA där alla hade varit med om att ha en förälder som drack för mycket. Vi förstod. Allt blev så avskalat, fasaderna var borta. Det var en oerhörd lättnad att sitta och lyssna på andra som också har knasigheter för sig, och att få ösa ur mina egna tankar.

I olika sorters stödgrupper pratar man just om att släppa taget. Det är något som jag fortfarande jobbar med som vuxen. Och jag är tacksam för att det finns andra som kan påminna mig om att jag inte kan ha kontroll på allt.