Du kan inte bota mamma eller pappa

Gästblogg- 2010-05-07

Jag tror att det var när jag började tänka ”jag skiter i er” som saker faktiskt började förändras. Framförallt inuti mig själv och i mitt liv. Precis som så många andra som växer upp med en vuxen som dricker alldeles för mycket, så kände jag att det var jag som skulle hjälpa mamma och pappa. Få dem att sluta. 

Jag hade alltid fått höra hur klok jag var, så duktig. Så jag kände att det var mitt ansvar att säga rätt saker, som kunde få dem att sluta dricka.

Och naturligtvis höll jag koll. På flaskor och hur mycket vin eller sprit de drack. Det fanns flaskor i skåpet ovanför kylen – det var den ”officiella” förvaringsplatsen. Men även bakom sophinken, i garderoben, i tvättkorgen, bakom soptunnan, i garaget… Jag smög runt och kollade, jag satt i vardagsrummet och hörde hur ett glas vin hälldes upp. Höll koll så att jag var redo.

spindelmannen

Mina sinnen blev lite som hos Spider-Man – jag hörde och såg allt. Uppfattade dofter. Som pappas rakvatten. En klassiker bland alkoholister att dölja spritdoften med rakvatten eller parfym. Doften av för mycket Old

Spice ger mig fortfarande magknip.

Det gick att känna av stämningen hemma så fort jag öppnade dörren. Varför det är så kan jag inte förklara, men vi alkobarn har tentakler och känselspröt åt alla håll. Det gör en helt utmattad. Man måste inte ta hand om allt därhemma – behöva laga mat, betala räkningar eller torka spyor. Det räcker så bra med att sitta helt tyst och bara uppfatta alla sinnesstämningar och anpassa sig efter det.

Om det finns folk som går flera år i skola för att lära sig att hjälpa missbrukare – hur skulle då jag som 12-åring eller 18-åring klara av att hjälpa dem?Självklart ska man bry sig om andra människor, men det är inte jag som kan få alla andra att må bra. Framförallt var det inte mitt ansvar som barn att få mina egna föräldrar att sluta dricka. De var vuxna, de hade ansvaret för mig. Så enkelt är det.

Så nå’nstans när jag var 15–16 år började jag fatta lite av det där. Jag började åka iväg på helgerna, jag slutade att hela tiden finnas där och hålla koll. Jag kunde säga till dem ”Sup ni ihjäl er – nu skiter jag i er!”. Jag menade det inte, så klart. Men det var ändå viktigt att få säga det. Att lite, lite grand börja släppa taget och förstå att det inte var mitt ansvar att bota dem.