Det är tillåtet att prata om missbruket

Gästblogg- 2010-05-07

En gång fick jag frågan från en vuxen om hur det var hemma. EN gång. ”Hur är det hemma, dricker mamma och pappa mycket?”. Så sa han. Jag blev helt kall inombords. Och svarade: ”Nej då, allt är bra”.

Sedan fick jag inga fler frågor. Inte från lärare, inte från släktingar, inte från kompisar, inte från vänner till mina föräldrar.

Jag vet inte hur mycket de faktiskt förstod eller anade. Men jag har i efterhand hört att en del kompisar kände att något var lite ”konstigt”. Ibland kan jag tycka att någon borde ha förstått, framförallt någon vuxen som också var med på fester när pappa drack mycket, eller släktingar som firade jul med oss och märkte att mamma somnade vid åtta på julaftonskvällen. Men samtidigt vet jag att det inte var så lätt att förstå. Ingen sa ju något.

Mina föräldrar sa aldrig att jag inte fick berätta, jag visste ändå att man inte pratar om sådana här saker. Missbruk, psykiska problem – allt sånt där ”ska” man hålla för sig själv. Det förstod jag som barn, och det vet jag idag att många andra barn också lärt sig. I en familj med missbruk eller andra tabubelagda hemligheter finns det ofta en rad mer eller mindre outtalade regler. Att inte tala om missbruket är nog regel nummer ett.

Det finns en författare som brukar säga att det där med att leva med en alkoholist är som att ha en flodhäst i vardagsrummet. Den tar jättemycket plats, alla måste anpassa sig till det där stora, gå runt det för att komma fram. Men eftersom det är så korkat att en flodhäst skulle finnas där, så säger man ingenting om det, ofta inte ens till varandra i familjen. Den är bara i vägen för allt och alla.

Det är en bra bild tycker jag. För den visar också att om man skulle våga säga ”Nämen, vi har ju en flodhäst här, jösses så knasigt! Och vad tokigt att alla vi andra bara går runt omkring, utan att flytta på den” så skulle andra svara ”Nej, så kan vi inte ha det, vi får ju inte plats att göra någonting härhemma, den där flodhästen måste vi göra något åt”. Alltså. Om man vågar sätta ord på hur saker och ting är, först då kan man själv, och andra, göra något för att förändra situationen.

För min del var det min första ”riktiga” pojkvän som jag berättade för. Det var väl något med det där att bli kär och släppa en del murar. Då berättade jag också helt plötsligt: ”Min mamma och pappa är alkoholister”. Jag använde det ordet. Inte ”det är jobbigt hemma”,” de är konstiga” eller nåt sånt. Utan alkoholister. För det var det de var. Och det var en sådan befrielse att få säga det. Pojkvännen, som var 14 år, lyssnade, tröstade och sedan var det inte så mycket mer med det. Det viktiga var att det var en person mindre att hålla uppe en fasad för och ljuga för. Att jag hade satt ord på det där som fanns där, och att någon faktiskt visste.