Cissi, 4 blev frisk av kärlek!

Gästblogg- 2011-04-03

Cissi NLT- 91.jpg

Onsdagen den 20 november 1991 Expressen

 En ettåring som är gravt handikappad. Läkarna skriver i journalen: Hon ser inte, hon uppfattar inte ljud, hon är inte kontaktbar.

 

En fyraåring som leker med sitt dockskåp, hon ser allt, hör allt och är nyfiken som vilken unge som helst.

 

Två bilder – en tjej.

 

Cecilia levde sina första 17 månader som ett kolli.

Född av en alkoholiserad mamma. Hon kom till världen med hjärnskador, fel på synnerven, inget underhudsfett och det värsta: ingen möjlighet att få kontakt med sina medmänniskor. Vad hon kunde visa var en tydlig rädsla för människor.

 

En dag stod Siv och Karl-Gustav Hellqvist, de blivande fosterföräldrarna, vid hennes säng på Birkahemmet i Göteborg. Det var den dagen, Cecilia fick livet tillbaka.

 –När vi såg henne första gången låg hon som en förskrämd fågelunge i sängen på Birkahemmet. Hon vägde bara 5½ kilo och var bräcklig och tanig, säger Siv

 

Vi ville ge henne en chans

Karl-Gustav tog upp henne ur sängen. Inga Protester. Han höll henne i sina armar och den lilla späda Cecilia lutade kärleksfullt sitt huvud mot Karl-Gustavs varma bröst.

 

Det var första gången som Cecilia eller Cissi som hon kallas, visade sådan tillit till någon människa.

 

-Vi visste inte hur det skulle vara att ta hand om en gravt handikappad flicka från ett omsorgshem. Men vi ville försöka. Vi ville ge Cissi en chans till ett riktigt liv, berättar fostermamman Siv Hellqvist.

 

Sedan dess har allt gått framåt. Cissi lever nu i Karl-Gustav och Sivs hus i Helås, en mil utanför Vara i Skaraborg. Hon lär sig något nytt för varje dag.

 

Tog du med dig rätt barn?

Efter 5 månader var hon på sin första läkarkontroll i sitt nya liv. Omsorgsläkaren Gösta Hedborg som aldrig tidigare träffat Cissi, men som hade läst hennes journaler, trodde inte vad han såg.

-Han frågade mig rakt ut om jag hade med mig rätt barn. Jag skämtar inte, han trodde verkligen att det inte kunde vara Cissi. Han vägrade tro att Cissi var det kolli han hade läst om. Läkaren fick förstås ge sig, men han sa till Siv:

-Du tror väl ändå inte att hon kan lära sig gå?

-Visst, tror jag det, svarade jag, berättar Siv.

 

Ett år senare bar de taniga benen Cissi och i dag hoppar och springer hon och har i dagarna lärt sig att cykla.

Psykologen Anders Rådmark som träffar Cissi varannan vecka, berättar:

-Det här fallet visar att institutionsvård inte alltid ger den psykiska vården. Cissi har bara fått den fysiska vården och aldrig haft chansen att bli sedd. Läkarna hade sagt att det här barnet skulle ha den vård hon fick.

 

 

 

Återvände till livet

Men Siv och Karl-Gustav ändrade på Cissis förutsättningar. Barnet upplevde värme och kärlek. Hon fick chansen och kände att hon hade den.

-Det är mycket spännande att som psykolog få vara med om något som det här. Cissi har visat att hon stängde ute livet utanför hennes eget huvud när hon levde på institutioner. Att bli onåbar var hennes överlevnadsstrategi, säger Anders Rådmark. Han menar också att denna egenskap kan vara lika kraftfull i motsatt riktning vilket nu visar sig. Cissi trivs nu och har en oerhörd aptit på livet.

Men i bakhuvudet finns spår av det förflutna trots att hon då inte ville vara kontaktbar

 Hon gillar inte sjukhuset

 -När vi var och hälsade på Birkahemmet, var hon som en liten hundvalp. Rädd och hela tiden höll hon sig tätt intill Karl-Gustav och mig. Och när vi skulle till Östra sjukhuset i Göteborg ville hon inte gå in. Hon kände något i atmosfären där som hon inte tyckte om, säger Siv Hellqvist.

 

Cissis fall är det närmaste unikt. Hon är i dag nästan fullt normal. Hon har fortfarande för lite underhudsfett vilket gör att hon är frusen av sig och hon är liten till växten. Men hon är full av energi och väntar redan på tomten som kommer om en dryg månad. För visst finns tomten?