Bok: Livet med FAS - fortsättning.

Gästblogg- 2011-07-12

  Klicka på länken för att läsa del 1 : http://drugsmart.com/blog/cecilia_johansson/artikel/livet-med-fas-bok kommer fortsättningen på boken jag vill skriva:  Här

Flytten till min nya familj.

”Bilresan var ganska lång, jag sov nog hela vägen. Det var en kall vinterdag

Väl hemkomna fick jag mat av Gudrun, och låg sen på en filt i köket, som blev min favoritplats. Eftersom jag inte hade något underhudsfett på kroppen redan då, fryser jag väldigt lätt. Allt som kunde ge mig värme älskar jag, så som täcken och filtar.

Nu kom det en tid där jag skulle stifta bekantskap med alla mina fostersyskon och lära känna miljön.

Självklart skulle det få ta sin tid. Första natten somnade jag ganska lätt eftersom min hjärna hade fått många nya intryck att bearbeta.

Mina fosterföräldrar matade mig med kaffe och lutfisk ibland. Kaffe fick jag för att jag skulle få ner någon form av vätska. Jag var ganska svår med maten, dels för att jag åt väldigt små portioner, och för att jag redan då var kräsen. Gudrun och Pelle bestämde sig för att införskaffa en mikrovågs-ugn för att jag åt så små portioner så det inte var någon vits att laga till något på spisen.

 Veckorna går och en vardags-förmiddag, hade vi ett läkarbesök inbokat. Läkaren mötte oss och vi gick in till ett rum för att prata ostört. Läkaren trodde inte på vad han nu såg. Han hade ju läst om ett kolli i mina journaler.

 – Är det verkligen rätt barn du har med dig? Frågar han efter att ha sett mig hasa fram på golvet. Jag kunde vid det här laget även sitta utan hjälp. Enligt läkarna skulle jag ha ”dålig utvecklings-potential” och varken se eller höra.

-Ja! det är det, svarar Gudrun.

Efter besöket åker vi hem igen. Jag passar på att sova en stund, efter att jag har fått mat. Idag fick jag mosad lutfisk. GOTT!

När jag inte ligger och sover, så leker jag med olika leksaker som finns framme.

Jag lär mig krypa med hjälp av en batteridriven leksaks-motorcykel, som tutar och blinkar som har väckt mitt intresse.

Jag vill ju följa efter den. Jag tycker att jag ”tog 2 flugor i en smäll” genom att fortsätta jobba med min utveckling och samtidigt hitta ett sätt att kunna följa efter leksaks-motorcykeln på. Är jag inte duktig?

 

Kampen med att äta fortsätter. Jag växer och blir allt större för varje dag som går.

Månaderna går och vid jul, får jag en hel drös med julklappar, både av Gudrun och Pelle men också av mamma Marie. Familjen har en julgran som är jättestor. Den är dekorerad med julgranskulor, glitter och elektriska ljus. Det är en fin dekoration, tycker jag.

 Mirakel sker!

”Tänk att läkarna kan ha så fel… Jag lär mig att gå vid 3 års ålder. Jag bor fortfarande kvar hos Gudrun och hennes familj. Jag vet inte vad som hände med de där 2 åren jag skulle få bo kvar. De har nog förlängts. Vilken tur man kan ha. Jag har vuxit lite också. Jag vet inte hur lång jag är nu, men jag har vuxit.”

 

jag har stått i ett par månader och speglat benen i spisluckan. Jag vill se hur benen rörde sig, och att de rör sig.

 

Pappa Pelle satte upp en spegel mellan kylskåpet och soffan, så att jag kunde stå där istället. Det är dessutom mycket säkrare för mig. Spisen är ingen leksak.

 Bada skumbad!

Jag och min fosterbror Thomas ska bada nu. Thomas har redan satt sig i badet. Jag känner att jag inte hinner slänga av mig kläderna. Jag går dit och sätter mig ändå. Älskar känslan av skummet och det varma vattnet. Jag avskyr dock att få skummet i ögonen.

Efter 45 minuter börjar jag att frysa. Vattnet har blivit kallt nu. Jag vill gå upp. Thomas förstår det.

Han hjälper mig att byta till torra kläder.”

fortsättning i nästa inlägg!