Avbröt all kontakt

Gästblogg- 2014-11-20

När jag fyllde 14 missade pappa födelsedagskalaset, vilket inte var ovanligt men jag hade på något sätt fått nog. Jag var trött på att alltid hoppas på att han skulle dyka upp och sedan bli besviken när han inte kom eller när han väl kom fast onykter. Några veckor senare så ringde han väldigt påverkad och då brast det. Jag skällde ut honom på telefonen och sa till honom att inte kontakta mig igen. Att jag inte ville se honom igen(för det är helt okej att säga ifrån när man fått nog eller när någon gjort något idiotiskt), efter det följde ett av mina värsta år. Jag fick alltid vara försiktig med hur jag svarade i telefon. Jag sa oftast bara ”hej” för att om det var han som ringde skulle han inte veta att det var jag utan det kunde lika gärna vara mamma.

Sen så träffade han ju fortfarande min syskon så när jag visste att han skulle komma på besök gick jag ut på promenader som kunde vara i två, tre timmar samtidigt som jag smsa hem för att veta när jag kunde vända tillbaka. När jag gick till tåget så var jag noga med att hålla lite utkik så att jag kunde dölja ansiktet snabbt eller ta en omväg om han skulle dyka upp.

Så höll det på i ett år och det var ett väldigt jobbigt år. Självklart saknade jag min pappa, att inte prata med honom eller sitta ner vid köksbordet hemma och skämta var jättetråkigt. Det som var jobbigast dock var att hela tiden behöva vara på sin vakt. Att hela tiden behöva vara på tårna för att slippa konfrontera honom. 

Än idag så kan jag gömma mig när jag ser pappa om jag är trött eller inte på humör för att träffa honom men jag är inte längre rädd för att träffa honom. Under det kontaktlösa året så lärde jag mig att det inte är värt all energi som behövs och jag orkade inte ha skuldkänslor över att jag höll mig undan.