Att lära mig att acceptera mitt funktionshinder.

Gästblogg- 2011-04-11

Det har varit ganska svårt under min uppväxt att göra det. Jag ville vara som alla andra, göra som alla andra… Jag är inte som alla andra. Jag är ganska envis av mig, men blir samtidigt arg, frustrerad och ledsen för att jag INTE är som alla de andra i samma åldersgrupp. De kan lyfta upp en matkasse, från kassan, över till kundvagnen, vilket jag inte kan, Jag känner mig i sånna lägen som ett barn, som inte kan någonting. Jag känner mig bara så… LITEN OCH KLEEEEN! I sånna lägen kan jag lätt känna mig sårad, för att jag inte kan göra det, som min 4 år yngre syster gör med lätthet.

Jag har ett annat exempel: För några år sen, så frågade jag om det var ok, att jag hjälpte till att bära in hindermaterialet igen efter en hopplektion på ridskolan. Instruktörens svar blev: ”Ja, det får du väl, men de bommarna är nog lite för tunga för dej.” Jag vet att hon bara menade väl, men det känns som att jag inte KAN någonting för att jag inte har FÖRMÅGAN till det. Jag tog en bom, började försiktigt med att släpa bort den, en bit… innan jag ändrade mitt grepp och lyfte upp den från marken… haha! skam den som ger sig. Kontentan blev 2 värkande handleder istället. Jag gav inte upp.

Det tog mig många år innan jag kunde börja acceptera mitt funktionshinder som en del av den jag är. Min fostermamma föreslog flera gånger att jag skulle börja hos en psykolog… vilket jag sa nej till.

”Inte med den erfarenheten som jag fått från andra!” tänkte jag. Jag blev ganska ofta arg, och irriterad över något. Jag blev med jämna mellanrum också ganska ledsen. Då kunde jag tänka: ”varför föddes jag så liten och klen? vad har jag gjort för ont?  När jag väl har fått ventilera det, med någon kan jag resa mig ur fallgropen och komma tillbaka med nya krafter.

 

Kram