Att gråta

Gästblogg- 2015-07-16

Igår grät jag hejdlöst. Jag grät så mycket att jag tillslut spydde! Ni vet hur man gråter och inte kan få luft? Det, plus att halsen var så hårt åtsnörpt, fick mig att spy. Jag tror aldrig jag har gråtit så förut.

Jag tror det var en urladdning. Min pojkvän är på en resa, och jag är så glad att han är där för jag vet att han älskar det, men jag saknar honom. Det tillsammans med påfrestningarna som kommer med att veta att jag snart kommer behöva packa för att flytta ifrån allt jag känner till och vet om! Allt jag vet är vart jag ska bo, vilken dag jag ska flytta och vad skolan som jag ska plugga på heter.

Det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt, att veta att jag medvetet lämnar min pojkvän och familj och vänner här medan jag ska själv flytta. Det känns så själviskt att bara säga ”okej jag åker nu ha  det bra!” men jag vet samtidigt att jag måste göra det! Jag MÅSTE följa min dröm. Om jag inte gör det kommer jag ångra det resten av livet, men så kommer gråten. Man ligger i sängen och hulkar och undrar om det verkligen är värt det. Kan man inte bara få stanna under täcket resten av livet? Att tvivla på något så stark är dock mitt knepiga vis att visa för mig själv att jag vill det så otroligt mycket att jag är rädd att det inte ska gå vägen!