Alltid rädd

Gästblogg- 2014-11-11

Det kan vara bra för er att veta att när jag säger ”min familj” så är inte min pappa en del av den. Jag vet att det låter hårt för jag älskar min pappa,  det är bara det att jag inte gillar honom så därför har jag valt att inte se honom som min familj.

Jag började mitt liv med min familj och pappa i ett stort fint hus min farfar en gång byggt. Visst låter det idylliskt och jag kan ärligt säga att jag inte har ett enda dåligt minne från den delen av mitt liv. Det kan bero på att jag var väldigt liten och har förträngt de dåliga delarna eller så var mamma och pappa väldigt duktiga på att gömma pappas missbruk.

Min pappa är alkoholist och har varit det sedan långt innan jag föddes och innan han träffade mamma. När jag var 4 separerade de och efter det har jag haft en väldigt skakig relation med min pappa. Jag har så många fina minnen med honom som när vi sov i lekstugan och åt popcorn eller när vi hade vattenkrig i trädgården. Men för varje fint minne har jag säkert fem, tio minnen jag önskar att jag kunde glömma. De dåliga minnena är de som präglar en, det är de som skapar rädslor och hindrar en.

Alla här vet säkert hur det känns att veta att man aldrig riktigt kan lita på att de dyker upp trots att de har lovat. Min pappa har ”inte kunnat” komma många gånger på grund av hans sjukdom, för alkoholism är en sjukdom! På grund av att han har missat luciatåg, teaterföreställningar, ja listan är lång, så har det skapat en rädsla i mig. Jag är alltid rädd att jag har blivit bort glömd när någon är sen eller om någon inte svarar på sms. Jag är konstant rädd  för att bli lämnad och jag vet om det. Jag  vet också att jag är inte bortglömd eller lämnad bara för att personen jag ska möta är 5 minuter sen.

Den här ständiga rädslan av att bli lämnad har självklart lett till att jag känt att jag inte kan lita på någon och att det är bättre att vara själv. Efter många år och lite jobb på mig själv har jag idag en fantastisk pojkvän som jag litar fullständigt på och vill inte vara utan. Jag är fortfarande rädd för att alla jag älskar bara vända sig om och gå en dag men jag har inte låtit den rädslan totalt förlamat mig och styra mitt liv. Jag har lärt mig  leva med rädslan och kontrollera den istället för att låta den kontrollera mig. Visst, ibland sköljer rädslan över mig och jag tappar allt. Jag kan inte tänka eller fungera men för det mesta så är det jag som styr, jag som har kontroll.