Alkoholen och cancern dödade min biologiska pappa, fortsättn....

Gästblogg- 2011-04-09

…Jag kunde inte tro det… jag fattade inte vad det var som min fostermamma just berättat för mig. Det tog tid innan hjärnan reagerade på den information som just hade matats in. Min fostermamma hade fått besked om att pappa hade gått i sjukhus-korridoren och snubblat och brutit lårbenshalsen. Cellgifterna kunde nu inte förstöra de cancer celler som spred sig vidare i pappas kropp. OM han inte hade druckit den den hemska alkoholen så hade han förhoppningsvis sluppit cancern och fått leva vidare.

Dagen efter att jag hade fått beskedet om att pappa nu var borta, åkte vi till sjukhuset för ett sista avsked. Usch. Det var inte lätt i det ögonblicket att vara närmast anhörig till honom. Jag hade med mig en av mina fostersystrar och mina fosterföräldrar. Det här hade jag aldrig klarat av ensam.

Bilden på när pappa ligger där i sängen iförd sjukhusskjorta med ihop knäppta händer… var fin… jag sträckte sakta fram handen och lade den på hans panna… DEN VAR ISKALL! Inte alls konstigt med tanke på att han hade legat i ett kylrum. Jag drog snabbt tillbaka handen… Jag blev rädd. Tårarna började rinna längs mina kinder. Jag skulle aldrig mer få träffa honom… inte ens få höra hans röst.

Till slut orkade jag inte vara kvar… jag lämnade pappa bakom mig.

Jag vet inte vad jag ska kalla det… en del har turen att få leva med en nykter pappa, och han får i sin tur chans att se dig växa upp och bli en egen individ… jag fick 3-4 träffar med min pappa och 2 telefonsamtal och något brev. Det var allt jag fick. Han valde spriten framför mig… Var jag dum som släppte allt för att han skulle få hjälp?

Skulle jag ha gjort som min halvbror.. bara struntat i pappa? Näe, så hjärtlös är jag inte.

Kram Kram