Alkohol och våld

Gästblogg- 2011-08-25

Jag blev uppriktigt upprörd av artikeln som jag läste i tidningen Allas, på väg hem från Holland i måndags natt.

”Den handlar om en tjej på 10 år (Sara) som ofta var hemma hos hennes bästa kompis Anna. Tjejerna heter egentligen något annat. Annas mamma frågade Sara en dag, om det var okej, att hon ringde Saras mamma, för att tala om att Sara var hos dom. Sara gav med  en viss tveksamhet sitt samtycke till detta. Saras mamma svarade inte, oavsett hur många försök som Annas mamma gjorde. Till slut spelade hon in ett meddelande på telefonsvararen. Väntan på svar var förgäves.

En dag, kommer Sara dit med ett blåmärke på kinden. Anna blir orolig för Sara och frågar vad som har hänt. Sara svarar att hon har ramlat och att det inte är farligt.

En dag när tjejerna, står och byter om, får Annas mamma syn på alla olika blåmärken på Sara. Annas mamma säger till Sara att hon gärna lyssnar om Sara har något att berätta. Sara är alltid så tyst, och säger ingenting om det.

En dag, ett par veckor senare, tar Sara mod till sig att berätta om vad som pågår hemma. Saras mamma slår Sara, när hon får alkohol i sig.

Annas mamma erbjuder sig att följa med Sara till Skol kuratorn. Sara går med på det. Saras mamma blir inlagd på en klinik för avvänjning, några veckor senare.”

Min första och kanske enda tanke var: Hur tänker man som förälder när man gör så här? Kan man inte hantera spriten, ska man inte dricka alls, anser jag.

Vad tycker ni om det här?