Acceptans

Gästblogg- 2011-05-20

Jag har alltid haft svårt att acceptera att jag inte är som alla andra. varför? Jo, jag insåg tidigt (4 år gammal) att något inte var som det skulle. Jag tänker på att jag lärde mig gå långt senare än normala barn gör, som lär sig gå när de är runt 1 år gamla. Att hela tiden upptäcka saker hos mig själv som är avvikande, känns faktist frustrerande. Detta har pågått sen jag var 4 som sagt. Jag kunde då inte sätta ord på vad det var som var fel. Hur många barn rullar över trösklar, för att ens kunna ta sig över dom? De flesta barn kryper över som ingenting… även om det tar tid för dom att hitta den tekniken för att ta sig över de där trösklarna.

Att allt som oftast vara den som behöver be om hjälp för att kunna genomföra saker, kan kännas irriterande. Alla andra klarar ju vissa saker, varför kan inte jag klara det med då? Jag har återkommit till ordet FÖRMÅGA ett par gånger tidigare, för att det är det jag oftast saknar, när jag ska göra saker.

Det är svårt för mig att acceptera mitt funktionshinder, för att jag påminns om det ofta, att jag har det. Samtidigt försöker jag att inte tänka på det.

Jag försöker att ta dagen som den kommer.

Jag träffade en kvinna på tåget till Göteborg i Onsdags, som jag började prata med. Jag berättade för henne att jag har FAS (förkortningen kände hon inte till)

Hur som helst tyckte hon att jag var stark, som trots att jag bär det här med mig, vågar prata så öppet om det här. Det är inte många som vill göra det.

Jag tänker samtidigt så här: Hur ska folk veta vad som kan hända om man dricker alkohol under graviditet, om ingen som lever med den problematiken, vill berätta?

Jag vet att mina fosterföräldrar accepterat mig för den jag är, för att de vet vad jag bär på.