Lättare nu

Gästblogg- 2015-11-24

Det har blivit lättare att prata om honom, det är enklare att inte börja gråta när jag tänker hans namn. Det känns enklare att berätta om terapin jag har gått i, att förklara för människor vart jag kommer ifrån. Min pappa är fortfarande min pappa, alltså en del av mitt liv. Jag måste kunna prata om honom utan att behöva känna paniken bubbla upp i bröstet. Det känns nästan som att det blir lättare ju mer jag pratar om det! Jag känner att jag vill dela mer nu. Jag vill inte låsa in det längre som jag gjorde förr. Jag knuffar till och med mig själv över kanten för att få gråta och få känna men också känna hur det lämnar mig sedan. Jag behöver inte stänga inne känslor för att slippa ha dem hängandes över mig hela tiden. För mig är det bättre att känna det extremt för att sedan bara släppa det.