Mitt starkaste minne

Jag har framförallt några starka minnen från min uppväxt. Några minnen som är starkare än alla andra. Det är minnen som för allid har etsat sig fast på näthinnan. Jag har försökt förtränga, glömma och sudda i mitt förflutna men utan resultat. Och nog är jag faktiskt glad att jag inte glömt det när allt kommer omkring, för det är ju av våra minnen och erfarenheter vi lär oss saker. Eller hur..?

Idag ska jag berätta om ett av dem. Detta minne är ett av de tydligaste jag har, men samtidigt ett av de vagaste. Jag minns att jag och min dåvarande pojkvän låg och sov. Det var under tiden han fortfarande bodde hemma, så vi låg där tillsammans i hans säng i hans lilla rum. Jag minns mörkret och jag minns chocken. Chocken som kom av att hans lillasyster dundrar in i rummet. Hon låter upprörd på rösten, liksom orolig. Hon säger något som jag inte minns, jag minns bara den oroliga blicken, röstens tonläge och att hon sträckte fram en telefon mot mig. Jag minns den varma luren i handen, jag minns mammas röst och jag minns hur tårarna bara kom. Jag kunde inte hindra dem, jag tänkte inte ens, dem bara kom."...vi måste åka nu, vi måste åka dit nu, du måste identifiera honom"Jag minns orden. Jag minns just den där frasen, men jag minns inte orden runt omkring. Vad hon för övrigt sa, vad jag sa, vad min pojkvän sa och vad hans syster sa, ja, det är som bortsuddat. Alla minnen därefter är helt borta fram till det att jag är utomhus.

Jag minns asfalten under mig, jag minns vaggandet, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag minns paniken och tårarna. Tiden jag satt där på den stelfrusna marken kändes som en evighet. Jag väntade och väntade, vaggade och vaggade. Varför kommer inte mamma? Vart sjutton är hon? Jag kan ha suttit där i kolsvarta natten i högst några minuter, men dessa minuter är de förmodligen längsta i mitt liv.

Väl inne i bilen minns jag filten som lindades runt mig, jag minns bananen som mamma sträckte mot mig. Jag minns hur tungt det kändes att andas. Hur filten kändes mot huden, hur bananen smakade och hur den långa vägen till grannkommunen såg ut, jag minns det som om det vore igår. I den stunden kändes de nästan fyra milen som fyrtio. Vägen tog aldrig slut, sjukhuset syndes aldrig till och mitt sökande efter skylten mot Akutmottagningen var ihärdigt. Varför tog det så lång tid att komma fram? Varför, varför? Därefter är allt återigen tomt, jag minns inte hur vi parkerade bilen eller hur vi gick in genom dörren till Akuten.

Mitt första minne av Akutmottagningen är alla människor. Jag minns patienterna i sängarna, jag minns människorna i rockar och jag minns synen av pappa. Han var sig inte lik, men de var min pappa. Han låg där likt en fågelunge och tittade mig rakt i ögonen där jag kom. Jag minns tårarna, hans hand som sträcktes mot min. Jag tog emot den. Höll den hårt och sen grät vi båda två.

Jag har aldrig älskat min pappa som jag gjorde i den stunden. Jag var sjutton år och min pappa hade fått sin första hjärnblödning. En hjärnblödning orsakad av missbruk.