Maskrosbarn - i det tysta - de första åren

I detta inlägg vill jag belysa det som gjort mig till ett maskrosbarn. Att som barn växa upp tillsammans med en missbrukare för främst med sig negativa sidor, men också ett fåtal positiva. Det är dessa aspekter (på gott och ont) jag i detta inlägg vill belysa och att visa att jag tog mig igenom laburinten. Att jag överlevde.

Att ett litet barn (jag var sju år när allt startade) är med om en skilsmässa är idag inget ovanligt och det är heller inget som jag anser skadar barnet. Det är inte skilsmässan i sig som för med sig de negativa aspekterna utan det som i mitt fall var det negativa, var det som skilsmässan förde med sig. Innan separationen, när min mamma och min pappa fortfarande bodde ihop, den tiden vill jag enbart minnas som lycklig. Jag hade visserligen inga syskon, men jag hade en mamma och en pappa som brydde sig om mig och jag hade vänner runt omkring. Jag hade och har idag bara bra minnen från den tiden - jag var lycklig.

Tiden precis efter skilsmässan tror jag är traumatisk för alla parter i de allra flesta fall. Barnets boendeform ändras oftast och relationerna till mamman och pappan förändras nog för det allra flesta. Endel bosätts enbart hos den ena föräldern, medan jag som fick välja själv, bodde växelvis. Till en början var detta växelvisa boende fördelat till att bo varannan dag hos mamma och varannan dag hos pappa, då mina föräldrar bodde så pass nära varandra att detta var möjligt. Däremot blev detta flyttande fram och tillbaka jobbigt i längden och jag bestämde mig ganska snart, tillsammans med mina föräldrar för att istället bo veckovis hos de båda. En vecka hos pappa och en vecka hos mamma.

Det var ganska snart (direkt?) efter skilsmässan som problemen uppstod. Jag var liten så jag förstod inte riktigt vad som hände. Det jag förstod och kände var dock att något inte stod rätt till. Att jag inte skulle känna på detta vis. Det var ingen som sa det till mig, men jag förstod de - detta är inget man pratar om. Detta är något som stannar mellan mig och pappa.

Utåt sett var allt bra. Allt var som det alltid hade varit, det var bara det att mina föräldrar hade separerat. Det var ingen big deal, jag mådde ju bra, eller hur? Självklart gjorde jag det, allt var bra. Utåt sett. På insidan levde jag i en känslostorm. Jag grät på insidan och skrattade på utsidan. Jag fick på detta sätt tidigt i livet lära mig vad känslor och normer är. Vad man får känna och vad man inte får känna. Men det absolut viktigaste: vad man får säga och vad man inte får säga.

När telefonen, elen och mina sparpengar försvan övertalade jag både mig själv och andra att det var tillfälligheter. Det hade skett ett misstag. Det var inte så att pengarna som skulle ha gått till vår livsförsörjning hade gått till att finansiera ett missbruk. Så var det absolut inte. Allt var såklart bara en tillfällighet, något som skulle ordna sig. Jag hjälpte medvetet och omedvetet till att uppräthålla fasaden. Fasaden att allt var som det skulle, att allt var bra.

När kompisarna ville komma hem till mig och leka, ja, då var pappa sjuk, vi hade besök eller andra förhinder. Vi kan leka hos mig en annan dag, övertalade jag mina vänner. Vi kan väll vara hos dig idag, bara idag? Vi var sällan hos mig. Undanflykterna duggade tätt och ingen verkade misstänka något. Jag var hela tiden på min vakt.

När mamma frågade hur jag hade de hos pappa var mitt svar såklart att allt var bra. Jag älskade ju min pappa (och gör det fortfarande) och självklart ville jag inte göra honom ledsen. Jag ljög, jag sa att allt var som det skulle även om det för varje lögn som kom ur min mun knöt sig en sten i magen. Jag ljög och förfinade sanningen så till den grad att stenen i magen blev allt tyngre. Det är tungt för ett barn att bära denna börda. Att dessutom tvingas bära bördan ensam, utom synhåll för andra, det gjorde inte saken lättare...