Jag är inte kristen, men...

Hur många gånger har man inte fått frågan, är du kristen? Ganska många. Det jag vanligtvis brukar svara på den frågan är ett tydligt Nej, jag är inte kristen. Något jag dock aldrig kommer komma undan gällande kyrkan och den kristna tron är styrkan jag fått genom den. Att under en kväll för många år sedan bara få släppa på allt. Det är den kvällen jag här tänkte tala om.

Det var i åttan, alla mina vänner skulle konfirmera sig och så även jag. Kanske inte för trons skull utan mest för att det är tradition. Att alla i min släckt dessutom är konfirmerade gjorde mitt val än lättare. Nå väl, jag började konfirmationen och trivdes faktiskt ganska bra, även om jag så klart var ganska annorlunda mot de andra ungdomarna i min grupp. För som fördomen säger, konfirmerar man sig i en frikyrka får man räkna med att vara den enda som inte är supertroende. Så var det även för mig. Jag var nästintill den enda i min grupp som inte var medlem i frikyrkan. Men. Jag trivdes, kände mig välkommen och jag kände mig inte dömd. Jag kände mig för första gången omtyckt av någon annan än av släkten. Jag kände mig inte betydelselös när jag var tredje helg träffade min konfagrupp.

En bit in på konfirmationen blev det dock dags för läger. Hela min grupp (vi var drygt 15st) skulle tillsammans med en massa andra konfagrupper från hela Sverige åka ner och bo på västkusten i en vecka. Jag bävade för resan men försökte se det så ljust som det gick...

I alla fall. När vi väl kom ner till den lilla orten på Sveriges västra kust kände jag mig genast hemma. Jag ville aldrig lämna den här platsen. Jag kände mig omtyckt och jag kände mig fri. Fri från mörka tankar och lättad inombords. Dagarna gick och desto fler som passerade desto mer kunde jag slappna av. Den "riktiga" Annie kom fram allt mer och mer, och jag kände att det var okej att den gjorde de.

Vid tiden för detta läger bar jag fortfarande på min hemlighet. Hemligheten att pappa var missbrukare. Mamma visste inte och pappas arbete visste inte. Ingen visste. Bara jag och pappa. Men så var det en kväll. Alla hade som vanligt varit på den dagliga bönen som ägde rum innan läggdags varje kväll. Som vanligt sa även prästen att man gärna fick sitta kvar i kyrkan efter bönen. Vad som hände den där kvällen vet jag inte, det enda jag vet är att jag en av kvällarna satt kvar. Jag vet inte vilka tankar som snurrade i mitt huvud men något var det som höll mig kvar...

Jag satt där på kyrkbänken, lyssnade till musiken och gömde ansiktet i händerna. Jag lät alla år av tårar strömma ur mig. Jag tänkte inte, jag brydde mig inte om någon annan utan lät bara tårarna rinna ner för mina kinder. Helt plötsligt stannar jag upp och höjer blicken, där sitter en ung kvinna och ler mot mig. Hon klappade mig på kinden och sa: Det är okej Annie, vill du prata så finns jag här. Jag vågade inte prata då, jag var inte redo för att släppa någon innanför mina och pappas murar. Men. Att någon såg mig och att någon brydde sig - ja det värmde.