Ett maskrosbarn påväg hem från skolan...
Maskrosbarn - påväg hem från skolan
När skolklockan ringde för sista gången och de var ojämn vecka, eller jämn vecka betydde detta helt skilda saker. Var det de ena, då visste jag att jag skulle ta cykeln hem till mamma, äta mellanmål, leka och när jag blev trött och ville sova, skulle sängen vara varm, luften fräsch och jag skulle uppleva tryggheten Var det i stället den andra veckan, då skulle min dag se betydligt annorlunda ut - om det var den vecka då jag skulle bo hos pappa. Jag minns det som det vore igår...
När fröken bett oss ställa upp våra stolar, ta våra saker och sagt Tack för idag, slut för idag - då började mitt andra liv. Mitt hemliga liv. Jag gick ut i den långa hallen, stojade med mina klasskompisar, talade om morgondagens läxa och vad som skulle hända senare på dagen, vem man skulle leka med och vad man skulle få för mellanmål. Jag sa sällan något om vad jag skulle göra när jag kom hem till pappa. För hade jag gett dem ett svar hade det ändå varit en lögn och lögner var jag redan då otroligt rädd för. Jag visste att ju mer lögner jag försod mig och pappa med ju mer skulle jag vara tvungen att minnas. För en lögn blir inte en sanning om man inte kan minnas den, ge en fortsättning och svara på folks frågor.
Det fanns oftast någon i klassen att cykla eller gå med en bit hem. Någon att slå följe med. Men till skillnad från de andra barnen bjöd jag aldrig med mig personen som följt mig hem in. Jag sa oftast Hejdå vi ses imorgon redan ett par hundra meter innan vi nådde fram till villan som jag och pappa då bodde i. Leendet och spelet om "den lilla lyckliga flickan med den perfekta pappan" slutade inte fören dörren var stängd bakom mig...
När skolklockan ringde för sista gången och de var ojämn vecka, eller jämn vecka betydde detta helt skilda saker. Var det de ena, då visste jag att jag skulle ta cykeln hem till mamma, äta mellanmål, leka och när jag blev trött och ville sova, skulle sängen vara varm, luften fräsch och jag skulle uppleva tryggheten. Var det i stället den andra veckan, då skulle min dag se betydligt annorlunda ut - om det var den vecka då jag skulle bo hos pappa. Jag minns det som det vore igår...
När fröken bett oss ställa upp våra stolar, ta våra saker och sagt Tack för idag, slut för idag - då började mitt andra liv. Mitt hemliga liv. Jag gick ut i den långa hallen, stojade med mina klasskompisar, talade om morgondagens läxa och vad som skulle hända senare på dagen, vem man skulle leka med och vad man skulle få för mellanmål. Jag sa sällan något om vad jag skulle göra när jag kom hem till pappa. För hade jag gett dem ett svar hade det ändå varit en lögn och lögner var jag redan då otroligt rädd för. Jag visste att ju mer lögner jag försedde mig och pappa med ju mer skulle jag vara tvungen att minnas. För en lögn blir inte en sanning om man inte kan minnas den, ge en fortsättning och svara på folks frågor.
Det fanns oftast någon i klassen att cykla eller gå med en bit hem. Någon att slå följe med. Men till skillnad från de andra barnen bjöd jag aldrig med mig personen som följt mig hem in. Jag sa oftast Hejdå vi ses imorgon redan ett par hundra meter innan vi nådde fram till villan som jag och pappa då bodde i. Leendet och spelet om "den lilla lyckliga flickan med den perfekta pappan" slutade inte fören dörren var stängd bakom mig...
När skolklockan ringde för sista gången och de var ojämn vecka, eller jämn vecka betydde detta helt skilda saker. Var det de ena, då visste jag att jag skulle ta cykeln hem till mamma, äta mellanmål, leka och när jag blev trött och ville sova, skulle sängen vara varm, luften fräsch och jag skulle uppleva tryggheten Var det i stället den andra veckan, då skulle min dag se betydligt annorlunda ut - om det var den vecka då jag skulle bo hos pappa. Jag minns det som det vore igår...
När fröken bett oss ställa upp våra stolar, ta våra saker och sagt Tack för idag, slut för idag - då började mitt andra liv. Mitt hemliga liv. Jag gick ut i den långa hallen, stojade med mina klasskompisar, talade om morgondagens läxa och vad som skulle hända senare på dagen, vem man skulle leka med och vad man skulle få för mellanmål. Jag sa sällan något om vad jag skulle göra när jag kom hem till pappa. För hade jag gett dem ett svar hade det ändå varit en lögn och lögner var jag redan då otroligt rädd för. Jag visste att ju mer lögner jag försod mig och pappa med ju mer skulle jag vara tvungen att minnas. För en lögn blir inte en sanning om man inte kan minnas den, ge en fortsättning och svara på folks frågor.
Det fanns oftast någon i klassen att cykla eller gå med en bit hem. Någon att slå följe med. Men till skillnad från de andra barnen bjöd jag aldrig med mig personen som följt mig hem in. Jag sa oftast Hejdå vi ses imorgon redan ett par hundra meter innan vi nådde fram till villan som jag och pappa då bodde i. Leendet och spelet om "den lilla lyckliga flickan med den perfekta pappan" slutade inte fören dörren var stängd bakom mig...
När skolklockan ringde för sista gången och de var ojämn vecka, eller jämn vecka betydde detta helt skilda saker. Var det de ena, då visste jag att jag skulle ta cykeln hem till mamma, äta mellanmål, leka och när jag blev trött och ville sova, skulle sängen vara varm, luften fräsch och jag skulle uppleva tryggheten. Var det i stället den andra veckan, då skulle min dag se betydligt annorlunda ut - om det var den vecka då jag skulle bo hos pappa. Jag minns det som det vore igår...
När fröken bett oss ställa upp våra stolar, ta våra saker och sagt Tack för idag, slut för idag - då började mitt andra liv. Mitt hemliga liv. Jag gick ut i den långa hallen, stojade med mina klasskompisar, talade om morgondagens läxa och vad som skulle hända senare på dagen, vem man skulle leka med och vad man skulle få för mellanmål. Jag sa sällan något om vad jag skulle göra när jag kom hem till pappa. För hade jag gett dem ett svar hade det ändå varit en lögn och lögner var jag redan då otroligt rädd för. Jag visste att ju mer lögner jag försedde mig och pappa med ju mer skulle jag vara tvungen att minnas. För en lögn blir inte en sanning om man inte kan minnas den, ge en fortsättning och svara på folks frågor.
Det fanns oftast någon i klassen att cykla eller gå med en bit hem. Någon att slå följe med. Men till skillnad från de andra barnen bjöd jag aldrig med mig personen som följt mig hem in. Jag sa oftast Hejdå vi ses imorgon redan ett par hundra meter innan vi nådde fram till villan som jag och pappa då bodde i. Leendet och spelet om "den lilla lyckliga flickan med den perfekta pappan" slutade inte fören dörren var stängd bakom mig...
0 kommentarer
