Den tidiga barndomen - farhåga 1 av 2

Jag väljer att här i denna del inte omdelebart fortsätta där föregående del slutade. Jag väljer här istället att se tillbaka ytterligare några år. Föregående del utspelade sig i mitt liv som sjuttonåring, den del jag nu väljer att gestalta utspelar sig istället nästan tio år tidigare...



Som barn hade jag två stora farhågor. Två årliga hinder som jag alltid hade i baktanken. Två årliga händelser som skrämde mig mer än några andra. De är också dessa två tillfällen som annars mina jämnåriga kamrater såg mest fram emot. Jag hatade dem. Jag hatade dem mer än något annat.

Det är den första av dessa farhågor jag nu ska försöka beskriva. Den första: den årliga gårdsfesten. Det var då alla i området bar ut sina trädgårdsstolar, sina plastbord, klotgrillarna kom fram likt flintasteken och alkoholen. De vuxna satt i sommarkvällen, grillade, drack vin, några dansade och resten satt lugnt och pratade till myggens surrande. Vi barn fick vara ute så länge vi ville och orkade och vi sprang runt och lekte fritt i alla villornas trädgårdar. Det var en sån där århögtid som alla i granskapet glatt såg fram emot. Alla utom jag. Jag visste hur det skulle bli. Jag visste hur jag skulle gå där och vakta. Att ständigt följa honom med blicken.

Jag lärde mig tidigt vilka normer det var som rådde under dessa kvällar. De vuxna skulle ha "vuxentid" med varandra (och alkoholen) och vi barn skulle leka. Alla skulle ha trevligt, vi förväntades ha trevligt. Vi hade ju sett fram emot denna sommarkväll, eller hur? Nej, inte jag.

Jag var med de andra barnen, precis som normen sa. Vi lekte, sprang och stojade men det jag allra mest gjorde var att hålla uppsikt. Utåt sett hade jag såklart lika roligt som de andra barnen, men på insidan var det en pina. Jag pinade och pinade mina små barnögon till att stanna uppe så länge de bara gick. Jag ville inte lägga mig, jag ville inte släppa honom ur sikte, släppa kontrollen.

När det tillslut inte gick att stå emot längre fick jag ge med mig. Jag fick gå in i villan (som jag och pappa fortfarande bodde i) och bädda ner mig. Ligga där i sängen och vänta. Jag slumrade till för att bara några sekunder senare vakna med ett ryck. Jag slumrade, vaknade, slumrade och vaknade. Jag kallsvettades och oron var total. Det var inte fören jag kunde höra de oregelbundna stegen utanför sovrummet som jag kunde andas lugnare. Han var full, men han var hemma.

Fast trots den lättande nyheten, att han var hemma kunde jag inte sova lugnt. Jag betraktade honom genom min sovrumsdörr där jag kunde se honom ligga i rummet brevid. Utslagen och lixom livlös. Oron hade flyttats från att vara riktad till honom i förhållande till granskapet och låg nu istället i mig i förhållande till honom. Han såg så hjälplös, utslagen och stilla ut där han låg att jag oroade mig för om han andades.

Pappa pappa du lever väll? Du andas väll? Mina tankar var allt för många de nätterna, allt för många för att kunna sova rofyllt. Åh vad jag hatade dessa gårdsfester.

Dela |
 

(5 - 1 röster )

Rösta här:

0 kommentarer

Fler artiklar