Ångest, vad är det..?

Jag tänker börja de här inlägget där de  andra slutade, nämligen hos det som vi i vardagliga termer benämner som ångest. För även om jag inte förstod de då, så var det ångest jag upplevde. För mig var det vardag, det var normalt, det var och blev en del av mig - mitt själv. Det var först flera år senare som jag faktiskt förstod, förstod att det jag kände hade ett namn. Jag hade ångest.

Det var ångest jag kände när jag varje dag kollade in i kylskåpet. Det var ångest jag kände när jag räknade antalet 10% öl som stod där. Det var ångest jag kände när jag räknade antalet dagar, hur många dagar det var kvar tills jag fick åka till mamma eller räknade de dagar som var kvar tills jag nästa gång skulle bo hos pappa. Det var ångest jag kände varje gång jag tvingades ljuga. Hela min verklighet bestod av ångest. Jag förstod de inte då, men jag förstår det nu. Klumpen i magen, tårarna som tryckte, den hjälplösa känslan, alla tankar, sättet jag handlade på - det berodde inte på att jag var dum i huvudet. Det berodde inte på att det var något fel på mig, att jag var ful, dum eller korkad. Det berodde på ångest. Ångest som grundade sig i något bortom mig själv. Bortom de jag rådde (rår?) över.

Jag var medberoende utan att veta vad medberoende var och jag var dotter till en alkoholist utan att veta vad en alkoholist var. Det jag visste var att något var fel. Jag kände att något var fel. Men som sagt, jag visste inte att det jag upplevde hade ett namn. Jag är säker på att om jag hade vetat detta, då hade jag också förstått att jag inte var ensam.

Det var först när jag kom i kontakt med elevhälsan, de var först då som jag verkligen förstod innebörden av den där kroniska inre smärtan. Jag förstod först då att jag var ett maskrosbarn, att jag var medberoende. Att det var ångest jag hade upplevt under alla dessa år. Ångest ångest ångest. När jag kom till denna insikt var jag sjutton år.

Jag var också sjutton år den natten då allt sprack. Den natten då jag grät ut alla de tårar jag sparat på under dessa år. Men, mer om det i nästa del...