Det är något som hamrar i mitt bröst, som vill ta sig ut. Det är en berättelse om den jag kunde varit eller den jag kanske är. Jag vet nu att det inte finns något svar. Jag vet att det inte går att skriva om en historia som aldrig blivit berättad. Den blir vad den blir. Den får synas nu. Den som blivit jag...

Jag är 4 år. Jag gräver frenetiskt bland grenar, löv, jord och torrt gräs som ännu inte blivit grönt av våren. Jag gräver och letar och är envis, jag vill finna det jag söker och mitt i min frenesi slutar händerna gräva. Jag minns inte vad jag letar efter. Så är det ofta. Det ter sig vara väldigt viktigt, nästintill livsavgörande och sen minns jag inte ens vad som ger mig djupa veck i pannan. Ofta hamnar jag i en värld som inte finns, i alla fall inte för någon annan. Vi har en tomt med tillhörande skog och hasselsnår, det är som att jag inte vill vistas på den nyklippta gräsmattan, den trimmade syrenbersån eller altanen med tvättade stenar, jag hör hemma bland grästuvor och kärr med granris i håret. Mamma ger mig halvsega kanelbullar tinade i micron tillsammans med varm choklad med skinn som fastnar på läpparna. Jag hinner inte känna smaken av vare sig chokladen eller kanelen förrän jag svalt allting i några tuggor och beger mig ut igen.

Mamma har tänt en eld i den öppna spisen som vi har på altanen. Min styvpappa sitter inne och tittar på TV, det är ett sportprogram, det är det alltid, och ingen pratar med honom förrän programmet är klart. Mamma har gjort en drink som hon dricker innan maten. Innan-maten-drinken har alltid funnits. Hon tar fram cigaretterna, jag hjälper henne att tända, hon har så stela fingrar. Jag vet att jag måste skynda mig innan innan-maten-drinken blir fler än en och innan maten kallnar.

Jag frågar om pappa, om när han kommer och hämtar mig på fredag, vilken tid, vad ska vi göra, ska vi åka och simma på lördag, vem hämtar mig på söndag, vad ska vi äta då, varför har inte pappa ringt och sagt om han kommer på föräldrarmötet på torsdag och…. jag märker att mamma inte lyssnar. Hon står och stirrar ut över gräsmattan, ut på ängen, hon letar efter att upptäcka rådjur, hon är där men inte närvarande, jag förstår att det är för sent, mamma har en käck ton på rösten att nu är nog maten färdig, det är dags att äta och vi går in. Potatisen är överkokt och köttet inte riktigt uppvärmt men jag äter ändå, äter fort för att skynda på processen vid matbordet, så ett glas vin inte hinner bli två, så mamma hinner natta mig innan flaskan är tom, innan hon inte vill natta mig längre.

Jag har aldrig tyckt om att sova i mitt rum, det ligger för nära ytterdörren och går man in i huset är mitt rum det första man måste passera, jag tycker det är obehagligt och har för många fönster att se saker i. Mamma har somnat och deras sovrum ligger längst bort, jag provar att ropa på henne men får bara svar från min styvpappa som tittar på ännu ett sportprogram. Han ropar bara att jag ska vara tyst och sova, att det inte är någon fara, att jag inte ska oroa mig. Jag ropar lite högre efter mamma och hans shhh blir lite hårdare.

Jag tystnar och stänger ögonen igen. Det är helt mörkt i mitt rum och när jag lägger huvudet på sne kan jag faktiskt se mellan fönstret och rullgardinen, jag kan se ut men jag vågar inte riktigt titta utifall någon tittar tillbaka. Jag vrider tillbaka huvudet och min styvpappa står i dörrposten. Jag har aldrig haft någon dörr på mitt rum. Mamma tror att jag ska känna mig säkrare då. Men hon vet inte att jag aldrig kan sova då, för då hör jag ju inte om någon kommer in på mitt rum. Han frågar om jag vill ha något att äta, men jag låtsas som att jag somnat igen och bara rört mig i sömnen.

Nathalie Lund

Här kan du läsa Nathalie Lunds dikt "Jag var ett barn"