Jag var ett barn

Pappa, jag var ett barn.
Jag hade inget val. Jag hade inte de valen du hade. Jag var ett barn. Mitt enda val hade varit att kliva ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Att kliva ut genom porten utan att veta om portkoden, gå längs med Eskilstunaån och inte vända om. Inte vända om, pappa. Jag kunde ha gått men jag gjorde det inte.

Jag var en flicka med blont, tunt hår. Med skör och narig hud. Jag var ett barn som somnade till ljudet av fingrarnas tryckningar mot tangentbordet. Jag var ett barn som visste att man låter bli att prata med pappa ibland. Jag var ett barn som tejpade för nyckelhålet till min sovrumsdörr. Jag var ett barn som köpte kaninklistermärken i rosa och gult, ett på varje sida om dörrhålet för att det inte skulle synas att jag inte ville att någon skulle se. Jag var ett barn som gömde mig bakom bokhyllan när pappa hade ätit mat och somnat och vaknat igen. Jag har hört så många program på P1 pappa, jag har hört så många program. Men jag vet inte vad det är jag blundat för. Jag var ett barn som älskade vatten men som gick sönder när jag klev upp ur Mälaren.

Det fanns någon som sa att jag försökte berätta. Att det fanns en tomhet i mina ögon som egentligen försökte berätta. Det är så lätt att vara efterklok. När jag log såg vi bara dina trasiga händer, din tunna nästan genomskinliga hud och när vi tittade på dig så såg vi bara en liten flicka med en stor hemlighet. Vi trodde vi såg dig och vi trodde att vi visste vad vi såg.

Det finns en härlighet med att lära sig ljuga och det är att vad som helst kan hända, vem som helst kan dölja vad som helst och du kan bli vem du vill, glöm inte bort vem det är du har blivit bara, för alla tror att den du är, är här för att stanna.

Pappa. Jag var ett barn med klarblå ögon och en blick som inte berättade någonting. Ett barn som kunde berätta historier om vem som helst, om att ordet papper kommer från papyrus som är namnet på en växt som vid Nilen. Jag var ett barn som visste att morfin kunde intas intravenöst, som visste att när pappa hade en plupp på armen blev allting bra och när pappa hade en tjugolapp gömd i sin knutna hand, då fick jag gå ner till sjukhuscafeterian och köpa en chokladboll och en ask Zoo-tabletter.

Jag har alltid stått mellan två val. Att aldrig mer komma tillbaka eller stanna för gott. Varenda gång jag säger hejdå till pappa och stänger dörren om honom så känns det som att det är den sista gången jag någonsin kommer att höra hans röst. Varenda gång jag möter hans blick så dyker en känsla inom mig så stark att jag rungas omkull inombords och jag försöker kravla mig upp men pappas ord slår som hårda sparkar och jag undrar vad det är jag varit med om egentligen. Vad är det som är så fel.

Varför kan du inte berätta, varför vill ingen berätta för mig vem jag är, vad är det jag berövats på, vad är det som fattas mig, vad är det som får mig att stanna upp och välja bort det som jag absolut förtjänar, ren skär kärlek som syre till min kropp och näring till mitt hjärta, vad är det som gör att jag nästan slutar andas ibland, varför tror att jag ska dö, vad är det som har hänt, pappa?

Av Nathalie Lund

Här kan du läsa Nathalie Lunds dikt "Mamma"

Dela |
 

(0 - 0 röster )

Rösta här:

0 kommentarer

Fler artiklar