Vem är hjälte?

Jag tror på teorin att vi alla bär på en hjälte inom oss. Alla gör vi varje dag någonting som räddar någon annans tillvaro, om bara för en minut.

Det spelar ingen roll om man någonsin har räddat ett barn från ett brinnande hus, stoppat ett bankrån eller kanske räddat någon från att drunkna. Det behövs inte så mycket.

Jag tror även på teorin att vardagshjältarna ibland kan vara de absolut viktigaste hjältarna. Så länge man vågar stå upp för sig själv och för andra kan man förändra världen, i alla fall en liten bit. Precis som en superhjälte.
Att stå upp för sig själv och för andra är ibland det svåraste man kan göra. Ibland behövs inga ord, det räcker då bara med att man står upp sida vid sida, vid den personen man vill stödja. Mer krävs inte, men även det kan vara svårt nog.

Skolan är en av de mest utsatta miljöerna i hela vårt samhälle. I skolan behandlas barn och ungdomar på ett sätt som skulle vara helt oacceptabelt om det varit på ett kontor eller en annan arbetsplats. I skolan tas det för givet att alla har en bästa vän, som står vid ens sida när man behöver hjälp, eller tar emot en när man faller. Att alla inte har en sådan vän uppmärksammas inte fören det visar sig att denna person faktiskt är utstött.

Vem är då hjälten? Är det skolkuratorn som insisterar på att få ha veckosamtal med den utsatte eleven, eller är det kamratstödjarna som på ett tillkrystat sätt försöker få med den utsatte i någon påhittad konversation?

Det dolda systemet som finns i svenska skolan kan liknas vid Afrikas savann. Alla varelser vet sin plats. Först kommer lejonen och dödar sitt offer innan de äter. Hyenorna får inte komma nära maten fören lejonen och lejoninnorna har ätit klart. Efter hyenorna kommer gamarna, som bara får gnaga benen rena från kött och senor.

Är man utsatt i sin klass kommer man alltid i sista hand. Ingen frågar en frågor och ingen sparar en plats åt en i matsalen under lunchrasten, eller ens en plats i klassrummet. Ingen ägnar ens en blick åt ens håll. Så där får man sitta, ensam i matsalen vid ett eget bord, efter att både lejonen och hyenorna har ätit klart och gett en tillåtelse att äta.

I skolan är det mesta ofta outtalat. Högljudd verbal mobbning, eller ren fysisk mobbning förekommer inte lika ofta som den psykiska mobbningen. Det är en mycket smidig metod, för på så sätt behöver ingen känna sig riktigt skyldig.

Jag tror att många utsatta har förlorat hoppet på att det kanske kan finnas en superhjälte bakom nästa hörn, som kan bli ens vän. Hjältar växer inte på träd, utan är faktiskt ganska sällsynta. När man väl hittar en hjälte lär man dock inte bli besviken.

För mig är den absolut viktigaste hjälten inte den uppenbara hjälten, som alltid gör allting rätt. Den viktigaste hjälten är den personen som inte ens vet om sina heroiska insatser.

För en riktig hjälte är det ingen konstig sak att säga ”hej” i korridoren, eller erbjuda en plats vid matsalsbordet. En stark hjälte erbjuder sin hand för att ge den utsatte en plats i livet igen. En riktig hjälte kan förvandlas till en äkta vän. En vän som kan stå upp för en, som alltid står bredvid en och håller ens hand, i vått och torrt.

Om du skulle få för dig att hoppa från en bro skulle en riktig vän inte hindra dig från att hoppa. En sann vän, en riktig hjälte skulle ta dig i handen och säga: ”Hoppar du, så hoppar jag”.

"Vem är hjälte?" är det vinnande bidraget i 2010 års skivartävling bland högstadieelever. Novellens författare är Elin Aspenblad, Fribergaskolan i Danderyd.