Skrivartävlingens vinnande bidrag

Den glömda och gömda rasismen

”Googlar” man på ordet ”rasister” kommer det fram flertalet bilder på relativt unga killar, med rakade huvuden och stora, förmodligen ganska klumpiga, kängor.

Det är ju så de ser ut, de där rasisterna. Eller? Den bilden google verkar ha, är också den bild som jag alltid haft -tills för sådär ett år sedan. Då gick det upp för mig, likt en glödlampa som plötsligt tänds över en seriefigurs huvud, rasistiska tankar finns bland människor även i min närhet.

En kär vän till mig hade träffat en tjej. De var i det där första pirriga stadiet, i vilket man bara har ögon, öron och tankar för varandra. Att träffa varandras familjer var inte aktuellt riktigt än.

Men ni vet väl hur nyfikna alla familjemedlemmar liksom släktingar är när något nytt är på gång? Jag som hade haft äran att träffa denna tjej blev utfrågad, liksom en skandalkändis av ett tiotal påstridiga journalister.
Var kommer hon ifrån? Frågade min kära väns morfader.

— Hon kommer från Stockholm, svarade jag glatt. Det var inte ett godtagbart svar, enligt honom, då det tydligen skvallrats om att hon kom från ett annat land. Vilket var sant, men då det var i hennes tidiga barndom och hon nu bodde i Stockholm, ansåg jag det inte vara relevant. Det tyckte morfadern att det var.

— Utlänningar har galna släktingar som bråkar i grupp och kvinnorna gömmer sig under sådana där slöjor. Ja, sonsonen skulle passa sig noga, tyckte morfadern.

Att tjejen icke var muslim tyckte han inte hade med saken att göra, överhuvudtaget.

Nu ska jag inte måla ut morfadern som en hemsk människa, för det är han inte. Inte heller någon annan i min kära väns familj. Nej, de är alla vänliga själar, som man så fint brukar säga. Men de har fått en felvänd bild av vad de kallar ”utlänningar”. Att bara se stereotypen är farligt.

Morfadern och resten av familjen fick slutligen träffa tjejen. Jag hoppas innerligt att hon aldrig fick höra vad familjen sade om henne dessförinnan.
Slutet gott, allting gott.

Nej, inte riktigt men nästan. Morfadern tyckte att tjejen var en ”mycket trevlig flicka” och det dröjde inte länge förrän han berättade sitt livs historia för henne; hur han flytt från Finland och det finska Vinterkriget och bosatt sig i Sverige.

Rasismen finns överallt i samhället och jag medger att det inte är lätt att göra något åt den. Själv är jag inte särskilt sugen på att ta en diskussion med någon av de där rakade killarna man kan se på google... Men kanske kan vi börja i andra änden? Med dem som emellanåt, utan att knappt veta om det själva, har rasistiska tankar.

Vi kan sluta upp med att tyst titta på när människor vi tycker om, eller för den delen ogillar, bara ser den stereotypa bilden av ”utlänningar”, bilden som skapats med hjälp av media och okunskap om andra kulturer och religioner.

Vi kan försöka få dem att förstå att det självklart finns människor från andra länder som begår brott, men även svenskar. Vi måste få dem att förstå att det självklart finns människor från andra länder som bara vill väl, precis som de flesta svenskar.

Detta förstod morfadern efter att ha mött den trevliga flickan. Eller ja, det var åtminstone vad jag trodde till dess att morfadern fick syn på den nyinflyttade grannpojken och genast hötte med fingret åt sin dotterdotter. Den där grabben, han kommer från ett annat land, sade morfadern. Ja, för det hade han hört nere på ICA. Dotterdottern skulle passa sig noga. För det vet man ju, sade morfadern, utlänningar kan man inte lita på.

Jag nämnde väl att morfadern var från Finland?

"Den glömda och gömda rasismen" blev årets vinnare bland gymnasister. En novell skriven av Emelie Johnasson. 

Läs Emelies blogginlägg här

Se alla vinnare av 2010 års skrivartävling här