Om man aldrig blir upptäckt

Det kom ett mail till Drugsmart med en berättelse om en tjej som nyligen har tagit sig ur ett liv fyllt av missbruk av olika droger. Hon ville gärna dela med sig av sina erfarenheter för att kanske på så sätt hjälpa någon annan i en liknande situation. Vi kallar henne för Johanna men hon och de andra personerna i berättelsen heter i verkligheten något annat.

Det här är Johannas berättelse, om hur det kan gå om man aldrig blir upptäckt...

Pappa jobbade inom tv branschen, mamma jobbade inom vården och pluggade ofta samtidigt. I början var det jag, min syster, min bror och våra föräldrar som bodde hemma. Min bror flyttade och kvar var vi. Pappa drack väldigt mycket och när jag var tretton så kom en kompis och hälsade på från en stad som ligger några mil bort. Hon frågade om vi skulle boffa bensin och jag hade verkligen ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag har alltid velat fly, eller tankarna fanns i alla fall alltid där har jag kommit på så här i efterhand. Jag smakade på min första öl när jag var runt 10 eller något sånt.

Vi stod i alla fall uppe vid vårt gamla dagis, det var jag, min granne och min kompis. Min granne hade med sig sin moped och vi började boffa. Jag blev helt väck, jag fick en extrem hallucination. Där jag stod var det bara vitt så långt ögat kunde nå, det fanns ingen horisont eller väggar. Bara vitt. 

I två år så boffade vi allt från bensin till Glade som var lättillgängligt i affärer, vi betalade aldrig för dom heller. Man får ju inte va dum. Vi gick från att vara tre personer till att vara ett gäng på 12 ungdomar ungefär. Det var alltid jag och min kompis Mia som höll ihop, i vått och torrt. Efter boffningen så började vi röka hasch. Eller jag rökte hasch på ett ställe och hon på ett annat, sen rökte vi ihop nästan varje dag i fyra år. Vi bodde hemma hos våra föräldrar och efter drygt ett år så dog Mias pappa av alkoholism och då brast det på riktigt. Jag flyttade ner till henne i hennes lägenhet som hon köpte då. Vi höll oss bara till hasch, i drygt två år tills den dagen kom då Mias bror kom på fest med ett gäng vita duvor, eller ecstasy som man också kan kalla det. Det var den bästa dagen i mitt liv. Vi såg förjävliga ut, men vi älskade allt och alla och det var det som var det viktiga - då. Falska känslor uppbyggda på kemikalier, det kan ju inte bli bättre. Eftersom vi båda var pålästa så visste vi att exctasy inte gav samma effekt om man tog de för ofta, så samtidigt som vi rökte varje dag började vi också ta exctasy en gång i månaden med andra vänner. Efter ett år ungefär så kom också amfetamin in i bilden, men vi tog det ganska sällan ändå.

En kväll så var det jag, Hanna och Mia som tog exctasy och Hanna som då var 15 medans vi var 17 gick ner till sin pojkvän och tog amfetamin. Vi avrådde henne men hon gjorde det ändå och nästa dag så knackade polisen på hos hennes pojkvän. Så för Hanna blev det behandlingshem i ett år medans vi fortsatte leva loppan hemma. Vi hade vårt eget lilla Kristiania i den där lägenheten. När Hanna kom hem från behandlingen första gången så tog vi LSD tillsammans, det var enda och sista gången vi testade det.

Hanna åkte in på behandling igen och vi klarade oss som vanligt. Jag, Mia och några till hade några "race" som vi kallade det 2008. Vi tog först massa amfetamin och tillsammans med det väldigt mycket benzo. Jag har aldrig kommit ihåg så lite av mitt liv som då. Vad jag har fått höra senare är att jag fick ett epilepsianfall och hade fradga i munnen, det satt fyra personer på mina armar och ben för att försöka minska krampanfallen. Detta säger mig idag att jag var en idiot, och att jag är väldigt glad för att jag kan skriva det här mailet till er idag. Det gick för långt för oss alla. Mia åkte tillbaka till sin pojkvän i en annan stad för att slippa skiten i vår stad. Kvar var jag, jävligt deprimerad.

Mia har vart drogfri sen dess, hon fick barn. Jag fortsatte röka hasch, tog en del benzo och så tog jag också mycket amfetamin. Det var bättre än rökat. Jag tror minsann att jag har ADHD och ska kolla upp detta inom kort. Jag har jobbat och varit påverkad, även i skolan och hemma utan att någon märkte. Märkte kanske är fel ord, men jag eller Mia har aldrig varit i kontakt med polisen eller har några anmälningar på oss.

Vid nyår så bestämde jag mig för att trappa ner. Det har jag gjort en del gånger innan men nu så var det mer på riktigt. Jag rökte fortfarande, men tog avstånd från amfetaminet. I Juni 2010 så slutade jag helt och har varit drogfri sen dess. Jag vill aldrig tillbaka till den självdestruktiva människa jag en gång varit, både med hänsyn till andra och min egen självrespekt. Jag jobbar idag som säljare, skriver mycket och träffar mycket människor i mitt jobb. Jag har kontakt med en del människor som gör att jag har svårare för att falla tillbaka i missbruket utan att bli upptäckt, mitt jobb sätter också stopp för det. Jag sätter stopp för det. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva men det alternativet finns i alla fall inte längre i mitt liv även om det nu bara gått ett halvår sen jag var där.

Det här är min historia då, om hur det kan gå när man aldrig blir upptäckt. 7 års missbruk och idag är jag 22 år.

Hälsningar Johanna

Har du också något att berätta? Skicka in din berättelse här