Natten då ondskan besökte oss

Snöflingorna singlade sakta ner utanför fönstret. Så fridfullt vilade de i vindens famn. Daniel satt och stirrade ut genom fönstret. Hans uppmärksamhet fångades av detta enkla fenomen. Snöflingorna som föll mot marken. Allt kändes så komplicerat just nu. Han kände sig vilsen i sitt liv, stod i ett vägskäl där båda vägarna ledde till platser han inte ville besöka. Daniel fattade en penna. Han försökte prata med någon. Men ingen fanns där och lyssnade. Han såg sig om i rummet, allt var mörkt och tyst. Det tomma arket framför honom tedde sig som ett öppet hav. Livet kändes obetydligt, han rodde en liten träbåt mitt i stormens öga. Men Daniel försökte ända vara stark. Han var tvungen att vara stark. Han knöt sin hand hårt om den gula träpennan och lät den dansa längs det vita arket. Han ville frigöra sitt tunga sinne. Daniel tittade på kolets efterlämningar på pappret. Tre enkla ord hade formats.
Pappa är arg...

Vid köksbordet satt Åsa och hennes mor Maj-Britt. De höll huvudena tätt ihop och förde en stillsam diskussion med viskande, knappt hörbara röster. De två kvinnorna var instängda och tillbakatryckta, som två små kattungar som tryckte i ett hörn. Åsa hade skickat upp sonen Daniel på hans rum, hon fruktade att kvällen skulle rasera i en eldstrid av höjda röster och gråt. Hon hade känt denna tryckande illvilja förut. En sorts negativ spänning, som ett gummiband så hårt utdragen att bristningsgränsen var nära. Plötsligt hostade Åsa till. Hon kippade snabbt efter andan. Det knarrade i taket. Knarret följdes av en hård duns som fick kökslampan att vibrera och kristallprismorna att dingla mot varandra. Det rörde sig i sovrummet på övervåningen. Släpande steg rörde sig längs golvet och sekunden senare ryckte det till i ett dörrhandtag. Åsa begravde ansiktet i sina händer, hon suckade djupt.
Gummibandet hade brustit.

Daniel greppade försiktigt dörrhandtaget till sitt rum och tryckte sakta ner det, med största möjliga tystnad och försiktighet. Han blundade och fyllde sin kropp med ett modingivande andetag. När en springa stor nog hade uppstått kikade han ut i den mörka hallen. I mörkret kunde han urskilja sin far. Han bar smutsgrå långkalsonger och en sliten vit tshirt. Han var barfota och det bruna håret spretade åt alla håll. Han verkade nyvaken, eller åtminstone nyss uppstigen, då långkalsongerna hade fastnat på halvstång efter en allt för snabb påklädning. Daniel försökte möta faderns ögon. Ögonlocken hängde tungt över dem, som fyllda av bly. Det rödblossiga ansiktet hade tappat sin spänst och var slappt och livlöst. I den smala ögonspringan kunde han se hur ögonen glänste. Men det var inte fukten av tårar som hade frambringat den glansen. Daniel såg den halvfyllda flaskan stående på bokhyllan. Men ändå kom det som ett knytnävslag i magen. Daniel kände hur han fick svårt att andas, som att någon höll en hand för hans mun. Men det var inte faderns rödblossiga ansikte som hade chockat honom. Inte heller den kokande ilska som besatte fadern.

Åsa hörde stegen från övervåningen. Intill henne satt Maj-Britt knäpptyst och stirrade in i väggen. Båda flämtade kraftigt när Åsas man tog ton. Mannens röst lät sluddrig, raspig och med ett kraftigt eftertryck som fick dem båda att blunda.

”Vad fan tror ni att ni håller på med”, skriker mannen. Maken. Fadern.
”Jävla kärringar. Sitt inte där nere och snacka skit om mig. Fattar ni det.”
”Men snälla Magnus, lugna dig nu”, Åsa darrande på rösten, gråten låg ytligt i hennes strupe.
”Jag ska för fan inte lugna mig, fattar ni det. Vem in i helvete tror ni att ni är.”
”Du är full Magnus, gå tillbaka och lägg dig du. Vi har inte sagt ett ont ord om dig.”
”Men är det svårt att förstå. Tala inte om för mig vad jag ska göra.”
Magnus stegade fram ur mörkret på övervåningen, hans silhuett uppenbarade sig i skenet av glödlampan. Åsa överrumplades plötsligt av rädsla när hon såg vad hennes make höll i sina händer. I de händer som hade byggt deras hus och som hade smekt henne ömt. I de händer som hade styrkt deras sons kind innan han somnade om kvällen.
I de händerna höll han nu ett gevär.
En av ondskan allra närmaste vänner.
Och han riktade den blanksvarta pipan mot dem.
”Ljuger ni mig rätt upp i ansiktet. Tror ni jag är dum. Nog fan hör jag hur ni sitter här och snackar skit om mig.”
Magnus skakade av ilska, pipmynningen fladdrade i riktning mot kvinnorna. Kraftigt berusad vinglade han omkring på stället och höll sånär på att falla omkull.
”Men herregud Magnus, tänk på vad du gör, tänk på Daniel.”
”Jag tar med mig Daniel och sticker härifrån. Jag bränner ner huset på vägen ut.”

Han släppte bössan, lutade den mot närmaste vägg, och stapplade fram mot Åsa. När han såg att hon försökte rygga undan tog han två kvicka steg och grep tag i hennes hår. Hans utfall möttes av ett kvävt hjälplöst skrik från Åsa. Magnus spände sina glänsande svarta ögon i Åsas.
Ögonlocken fladdrade av upprördhet. Ilskan vibrerade i luften som en elektrisk våg. Magnus stora björnhänder kastade runt Åsas huvud. Han lekte med det, en ondsint lek utan regler.
”Jag har ju sagt att du inte ska snacka skit om mig”, orden pressades ut från hans mun med ett väsande ljud. ”Jag kan ju inte visa mig mer”, sa han ”Fan, fattar du ingenting.” För första gången kunde Åsa urskilja en sorts uppgivenhet, en påtaglig besviken ton i hans röst. En ton som speglade hans inre känslor, kärleken som fanns rotad någonstans bakom alla mörka, onda tankar. Han släppte taget om Åsa, som föll till marken med en hård duns. Med raglande steg tog han sig till köket.
”Har vi någon sprit, jag vill ha sprit”, han slog sina kraftiga händer mot skåpluckorna när han rotade omkring i köket.
Åsa svarade inte på Magnus fråga, hon riktade istället blicken mot Daniel som stod i trappan endast iklädd pyjamas. Åsa vinkade åt honom att komma ner och tog samtidigt tag i Maj-Britts arm. Hon mötte Daniel i trappan och greppade även hans arm. När de kom ut i hallen grep Åsa tag i deras jackor och de hoppade hastigt ner i skorna. Sekunderna senare smet de ut genom dörren. Ut i den kalla, mörka natten.

Ute i natten lade sig de sista strimmorna av ljus över de pudervita ryggkrökta takplåtarna.
I snökristallernas glittrande ljus dolde sig en ilska. En ilska som frambringade ondska. Och en ondska som frambringade rädsla.
Ilska. Ondska. Rädsla.
En kedja av känslor. Känslor som kan bryta de allra starkaste familjebanden.
Sekunderna senare stod alla tre ute i den bitande kylan med mörkret som tyngde deras axlar. De var utlämnade och hjälplösa. Men trots det verkade allt så normalt. Så lugnt och så fridfullt. Gatulyktorna längs gatan spred sitt sällsamma ljus över bygden. Det sprakade och knastrade i lyktan utanför Anderssons. Samma ojämna blinkande som igår. En snövind färdades längs den folktomma gatan. Människorna var omslutna av trygghetens filt.

På ytan följde allt följde samma mönster. Men för den flyende familjen var det annorlunda.
Så normalt.
För normalt.

Men i kärnan av denna normalitet spirade ondskan. Den slog sina händer blodiga mot skalet som stängde den inne. Dess skrik skar genom natten, och fick marken att skälva av efterdarrningarna. Den vred sig som en orm i försök att slippa ut. Och vilken sekund som helst skulle skalet tappa sin motståndskraft och spricka upp i tusen sylvassa skärvor, som skulle skära djupa sår i normalitetens kropp. Blodet skulle välla ut från såren och i en kraftig flod ringla sig längs byns gator. Människorna i husen skulle se blodet komma flytande, men i sin enfald skulle de dra för gardinerna, krypa ännu djupare ner i ullfiltens värme och låtsas som att de inte hade sett någonting.
Så enkelt att bara blunda.

Åsa kände i fickorna på jackan. Hon vände ut och in på varenda en av dem. Men fickorna var tomma. Hon visste att hon inte kunde spendera en enda sekund till i samma hus som Magnus.
Inte i det tillstånd han nu befann sig i. Den blå Volvon stod på infarten, täckt av ett tunt snölager. Men nycklarna hängde i skåpet i hallen.
”Vänta här, jag är snart tillbaka.”
Åsa rusade mot dörren, nästan småsprang. Hon kände att djupt i hennes kropp, under all adrenalin och all rädsla var hon utmattad och trött. Hon ville bara lägga sig ner och vila. Fösa bort all rädsla och allt mörker likt smutsigt damm.
Men ännu var hon tvungen att vara stark.
Hon pressade försiktigt ner handtaget till ytterdörren och smög sig in genom den. Inne i huset var allt tyst igen. Hon kände en lättnad svepa genom kroppen. Kanske Magnus hade gått och lagt sig igen? Med lätta steg tog hon sig fram genom hallen, öppnade nyckelskåpet och började leta igenom det. Hennes fingrar var krumma av kylan och nycklarna skramlade mot varandra när hon försökte gripa tag i dem. Hon höll andan och försökte koordinera sina rörelser bättre. Till slut hittade hon den silverfärgade nyckeln med det svarta plasthuvudet.

Hon stoppade hastigt ner den i fickan och började smyga tillbaka genom hallen. Hon grep tag i handtaget, började sakta pressa ner det.
”Och vars fan är du på väg?”, Magnus stod i öppningen mot allrummet, vilade sin
berusade kropp med handen mot väggen.
”Magnus, snälla.”
”Inget jävla snälla, är du på väg någonstans eller?”, hon hörde ironin i hans sluddrande röst.
”Låt mig bara gå”.
”Du måste tro att jag är helt korkad, va!Tror du det. Ska jag låta dig gå, så du kan sprida dina lögner runt hela byn. Tror du att jag är så dum.”
Magnus började plötsligt skratta.
”Du är sjuk, Magnus, du måste söka hjälp”, sade Åsa.
”Om det är någon som är sjuk så är det du”, Magnus stapplade mot henne och gjorde sig redo för en ny attack. Åsa smet hastigt ut genom dörren, och började springa, driven av all den kraft som fortfarande fanns kvar i hennes trötta kropp.
”In i bilen med er”, ropade Åsa.
Hon drog fram nyckeln och fumlade för att finna låset. Stressen förlamade hennes kropp.

Daniel erinrade sig hur Åsa hade förklarat sin faders beteende för honom. Hon hade jämfört honom med Dr Jekyll och Mr Hyde. Denna tvåuddade individ, med så vitt skilda personligheter. Och elixiret i Magnus fall, drycken som fick hans personlighet att klyvas och ingå ett brutalare stadium var: Spriten. Djävulen i det hela.
När Magnus var nykter var han en bra far. Glad och omtänksam. Men så fort alkoholen övertog hans kropp förvandlades han till ett monster. Ett okänsligt och ondskefullt monster.
All denna koncentrerade och laddade ilska som han bar inom sig förlöstes på en gång.
Idag var Daniels far Mr Hyde.
Plötsligt stegade Magnus ut på bron. Återigen höll han geväret i sina händer.
”Din jävla kärring, kom tillbaka in hit så jag får prata vett med dig”, han frustade som en argsint hund och rösten ekade i natten.
”Hoppa in”, Åsa hade precis fått upp dörren.
”Lämnar du mig nu, kommer ditt liv bli ett helvete, det ska jag se till, lita på det”
Åsa pressade in nyckeln i låset och vred om, bilen frustade, instrumentpanelen skakade.

En sekund, Två sekunder.

Till slut hostade bilen till, den startade och hon tryckte hastigt ner gaspedalen. Hon varvade motorn, och genom de frostiga rutorna såg hon Magnus rusa mot dem. Hon greppade växelspaken och lade i backen. Bilen började rulla bakåt. Hon vred upp den mot gatan och bytte med en kvick handrörelse växel. Bilen frustade i den kalla natten, i backspegeln såg hon Magnus närma sig bilen. Han skrek något ohörbart och förde kikarsiktet mot sin rödblossiga kind. Åsa släppte upp kopplingen och gasade. I bolmande avgaser lämnade de Magnus bakom sig, som sakta försvann ur backspegelns blickfång. Åsa pustade ut, vred huvudet bakåt och såg två skräckslagna personer pressa kropparna tätt intill varandra. I den kalla bilen kunde hon känna hur tiden hann ifatt dem, någon tryckte på play igen, livets kassettband började rulla.
Ett kallt och opersonlig leende formades på hennes läppar. Hon drog snabbt - och aningen snopet - tillbaka det. Detta var absolut ingen stund av glädje.
Men en stund av lättnad.

Av Simon Rantapää